Anderberg: ”Klär mig i lukten av massmord och kållarver”
Det är en svår sommar det här. Mina sköna stekheta soliga dagar på de öländska stränderna längs östra sidan har bara en skugga och den är samvetet. Det här är skönt men vi behöver regn. Nu.
Tidigare har jag skrivit om den något frustrerande känslan av att känna glädje för att det regnar. Hade någon ritat en excel-kurva över mina största glädjeämnen senaste åren så hade säkert regn tagit sig in på topp fem-listan. Lätt. Men som tur är har inte någon straffats med den excel-uppgiften, än.
Den därade känslan går tvärs emot mitt nostalgiska sommar–jag. Pojk–Magnus avskydde regn. Jag minns ösregnen sommaren 1996. Vi kunde oftast inte ens med att cykla till den lilla affären för att köpa Panini–stickers till EM–albumet. Farsan fick köra oss i skyfallen.
Den där lukten av ett nyöppnat paket fotbollsbilder var den bästa i världen för Pojk–Magnus. Sprungen ur förväntningen att just det där paketet skulle innehålla Marco Van Basten eller Ruud Gullit.
Det finns ingen annan årstid som kan konkurrera i sköna lukter. För Vuxen–Magnus är lukten av fläderblomsaften som precis runnit igenom sin sil den bästa i världen. Att inte den finns att köpa som ren parfym är ett tjänstefel och någon måste få sparken. Den forslar mig tillbaka till de skånska sommarängarna vid Ringsjön. 30 år senare vill jag fortfarande klä på mig den lukten.
Sommaren är en autostrada av lukter som tar mig tillbaka till Pojk–Magnus. Svarta vinbär. Tallbar. Munkar på marknaden. Eller för den del höskulle. Med halm som skar längs underarmarna. Med magisk solnedgång. Med svett och unken luft. Med ljudet av balpressen som gick sönder. Med känslan av att äntligen vara färdig och få dricka ett glas fläderblomssaft.
För alla minnesvärda lukter var inte så charmiga. Pojk–Magnus var en rätt knasig jäkel när Vuxen–Magnus är logisk. Men jag är rätt säker på att flera av er också blir nostalgiska till de här lukterna: tändvätska och bränt kol, varmt kobajs, nylagd asfalt, solstekta alger i grumligt vatten, avgaserna från en EPA–traktor.
Det fina med sommaren är att den inte slutar leverera. När Vuxen–Magnus nu är med trädgård så skapar han sina nya sommarlukter. Några är de av de mer morbida slaget. Förra året var det lukten av mördarsnigel. Efter alla regnskurar (glädjeämnen) så plockade jag in hundratals längs vår åkerbit för att rädda potatis, morötter och lök. Sedan hällde jag kokande vatten över dem. Ett par dagar senare tömde jag spannen och grävde ner liken. Lukten av massmord. Den är inte god men den är minnesvärd.
Just nu är det mest påtagliga lukten av larven från kålmalen. För er med odlingsintresse kan jag påpeka att det inte är kålfjärilen. Den har jag lyckats hålla borta med mitt egenhändigt konstruerade kålhotell av plankor, spetsgardiner och kardborreband. Men kålmalen älskar raps och värme samt broccoli och svartkål. Vi har alla de där ingredienserna hemmavid i Sputterum. Det enda fina i kråksången är att de är hyggligt skonsamma mot min favorit grönkål samt skönheterna rödkål och savoykål.
Lukten då? Ja, där ligger jag på knä i jorden. Fångar de centimeterstora smala larverna som gärna firar sig ned i spunna trådar längs bladen när de anar oråd. Sedan trycker jag sönder larven mellan tummen och pekfingret. Jag skulle beskriva lukten som en kombination av kiss och ilska. Jag tror Pojk–Magnus skulle hata den faktiskt.
Det är en svår sommar det här. Jag vill klä mig i fläderblom men klär mig mest i kållarver. Och säkert lite massmord vad det lider.
Men framför allt längtar Vuxen–Magnus efter att klä sig i doften av sommarregn just nu. Pojk–Magnus älskade också den. Bara han hade hunnit med att cykla och köpa sina fotbollsbilder först.
