Magnus Anderberg: ”2018 får man inte ens bli förbannad på Ölandsbron”
Jag insåg häromdagen att mina stämband inte hade pallat att bo på Öland och jobba i Kalmar. Pendla över det där lemlästade fuskbygget till monument. Alla ni som klarar av att sitta där i kö var- eller varannan dag utan att bli vansinniga förtjänar dagens ros.
Jag hade tagit mig till Kalmar för att besöka Ikea. Och jag tycker att det är rimligt att nämna, för det är väl få eller kanske den enda godkända anledningen att åka över bron för en sann ölänning?
Jag var tvungen att byta ut en pryl som blivit fel (såklart). Till en nyköpt solsäng. De var oförskämt hjälpsamma men jag fick vänta ett bra tag (såklart). Klockan är fem någonting på eftermiddagen när jag sätter mig i en kö (såklart).
Den ringlar sig nästan ända bort till Hansa city. Man behöver knappast ”Challe” Nilssons fina blick för spelet för att inse att en timme av årets soligaste dag kommer spenderas på bron istället för på min solsäng.
Ni vet den där ilskan då flabben producerar saliv, som om vi människor vore sabeltandade tigrar som tuggar fradga? Det krävs en Ölandsbro för att plocka fram det uråldriga beteendet.
Viktigt att poängtera – ingen har gjort något fel här. Folket som vill ta långhelg på Öland är ju förståndiga, brojobbarna jobbar hårdare än mig. Men likväl – fradga.
Det är då jag ser jag bussen svischa förbi i filen till höger. Fradgan stannar upp. Förkörsrätt. Fan i mig. Om jag varit smart hade jag åkt kollektivt. Det är mitt fel att jag sitter i kö. Jag kan inte, jag får inte – skälla ut Ölandsbron idag.
Det är precis samma känsla som ifjol när vattenbristen var som värst. Mitt i semestern börjar det ösregna. Där sitter jag på stranden i Strandtorp och tuggar fradga. Sedan inser jag att vi måste vara glada för allt vatten vi får nu. Jag ska vara en tacksam sabeltandad tiger. Fy satiken.
När får man vara förbannad i dessa dagar? Tacka vet jag på den gamla goda tiden när McEnroe gjorde det coolt. Då var man kung om man blev förbannad. Det var rock ´n roll. Man skrek till punken, man skällde till och med ut varandra i riksdagen (Anders Björk och Carl Lidbom) och man svor definitivt åt isglassen Calippo som inte gick att tugga i sig direkt från sin jäkla strut.
Att vara dålig förlorare har tappat sin charm exponentiellt. 2018 får vi inte ens bli vansinniga när vi missar kungen från en meters håll i kubb.
När jag väl kom hem från bron den dagen, då är solen på väg att gå ner och myggen på väg att gå upp. Jag tänker att jag ändå ska montera fanskapet till solsäng. Jag ska baske mig lägga mig där. Jag ska njuta. Så jag sätter mig och börjar skruva. Sedan inser jag. Det har blivit fel delar, igen.
Fradga.
Det vansinnesvrålet alltså. Uppdämd Ölandsbro-ilska och IKEA-ilska. Två av de mest ljudliga sabeltandade tigrarna i världen. Jag kan inte ha varit långt ifrån att spräcka ljudvallen mellan Spjutterum och Hansa city. Hade det börjat regna samtidigt som jag satt där så hade ljudvågen brutit Ölandsbron mitt itu.
Men. Jag inser snabbt att det är jag som plockat åt mig fel grejer på Ikea. Det är mitt fel. Jag har egentligen ingen som helst rätt att klaga. Får inte vara gnällspik. Inte ens nu. Inte ens på IKEA. För vad skulle vi krönikörer göra utan dem? Vad skulle vi skriva om ifall det var lätt att montera en IKEA-möbel?
