Magnus Anderberg: "Att muta en indisk tågkonduktör mitt i natten"

Sporten Artikeln publicerades
Magnus Anderberg, sportredaktör
Foto:Magnus Anderberg
Magnus Anderberg, sportredaktör

Plötsligt står vi där på en perrong klockan två på natten bredvid en ko som tuggar sig genom en soppåse efter lite nattamat. Utan giltig biljett till ett tåg vi måste komma med.

Det är bara att skuffa undan all min instinkt om rättvisa. Ska vi ta oss någonstans i Indien funkar inte att be om ursäkt för en kantboll som ger poäng.

New Delhi är en av väldens största städer med nästan 30 miljoner invånare och en av de mest förorenade. Västerlänningarna kommer dit för att mellanlanda, indierna har bara en kort stund på sig att lura av oss så mycket pengar och värdighet de kan. Den tiden maxar dem föredömligt.

Jag är uppväxt med att ”rätt ska vara rätt” och det är inte förrän jag är i Indien jag förstår vilken extremist jag blivit. Ni vet den där spiralen som börjar med att gallskrika om syskonen får mer glass eller veckopeng. Min flickvän är av samma skrot och korn, även om jag misstänker att hon fuskar på yatzy ibland. Det första som händer efter att vi landat är att hotellchefen försöker lura oss på taxipengar och sedan ger oss ett mögelskadat rum i stället för det vi bokat med utsikt och badkar. Vi tänker att en natt kan kvitta, inte lönt tjafsa om. Fram till att vi vaknar med ett ryck mitt i natten av att en råtta eller flera försöker tugga sig genom taket.

När jag lirar pingis så blir jag förbannad på folk som firar en kantboll i stället för att be om ursäkt. Fair play är lika viktigt som luft och vatten. I Indien så tar en städare på Taj Mahal plötsligt paus från kvasten för att visa oss ”ett bättre foto”. Vi gör honom pliktskyldigt till viljes trots att han är lika lite fotograf som jag är Maharadja. Sedan står han där med utsträckt näve och ber om dricks. Rättelse: kräver dricks.

Med en vecka av sådana erfarenheter står vi på stationen vid nationalparken Ranthambore och får veta att nattåget som tar tio timmar till Udaipur är fullbokat. Det finns ingen annan vettig förbindelse. Vi ställer oss på väntelistan till biljetter. Får höra att det är bra chanser. Det löser sig. Lugn. Shanti shanti som indierna själv säger.

Timmarna innan avgång får vi veta att det är kört. Men det råder total enighet på vårt hotell. Kocken och managern berättar för oss att det ”bara” är att muta tågkonduktören. Då finns det plats på tåget. Låter som att det är samma sak som att vifta bort en fluga. Vi tittar på andra förbindelser men det är hopplöst. Kommer vi inte med tåget är flera dagar av semestern förstörd. Rätt får inte vara rätt längre. Vi måste bli indiska – orättvisa.

Acklimatisera sig till värme är något jag är van vid utomlands. I Indien är det 40 grader varmt mitt på dagen men svårare ändå att vänja sig vid orättvisan. Kastsystemet avskaffades visserligen 1950 på pappret. I verkligheten är 170 miljoner människor fortsatt ”oberörbara” och lever i total fattigdom. Så långt det går att komma från Folkhem och ”Sosse”–Sverige. Och plötsligt är vi där på riktigt. Står på en perrong klockan två på natten bredvid en ko som tuggar sig genom en soppåse efter lite nattamat. Utan giltig biljett till ett tåg som är två timmar försenat. Missar vi det har vi inget boende den natten.

Tågkonduktören stannar oss innan vi kliver på. Berättar att det är fullt och att biljetten inte gäller. Vi försöker säga något smidigt. Det kvittar, förstås. Sedan plockar vi upp sedlarna. Lite snyggt från höften, som om vi är med i en halvtaskig actionfilm. 500 rupie ska han ha. Mindre än hundra kronor – mer än en dagslön för de flesta i Indien. Han släpper in oss på tåget. Väcker en vakt och förflyttar honom från sin bädd som om han viftar bort en fluga. Säger att vi blivit uppgraderade till förstaklass.

Vi kramar om varandra när tåget börjar rulla vidare i natten. Leende, lättnad och segersötma för att semestern kan rulla vidare som planerat. Måste tyvärr erkänna att jag inte ens är nära att be om ursäkt. Jag har aldrig varit så stolt över en kantboll som gått in.