Anderberg: ”Två tydliga öländska tränartrender – en bra och en dålig”
Det är högre rotation på tränarkarusellen än på många år. Trots en stark säsong. Och det är aldrig är några ”hard feelings” när en tränare lämnar eller får sparken…hmmm.
På redaktionen går spekulationerna på högvarv – ofta med spännande lösningar utifrån. Gör Olander, Ola Petersson eller Nilmert comeback på Öland? Nä, inte den här gången heller. För det här är året för ”interna lösningar”.
John Petersson i SSG var ett undantag men sedan klev Anders Nord in som tränare för damlaget i Mörbylånga. Därefter Daniel Nilsson och Fredrik Alvarmo i PAIF:en och bara dagarna senare var det IFK Borgholms tur med ”Ubbe” Pohjonen och ”Pinnen” Pettersson.
Allihop har senaste åren varit ledare antingen i ungdomslag eller i seniorlag. De känner spelarna och ledarna i föreningen. Kan klubbens ”väsen” utan och innan. Det är trygga lösningar. Och självklart kan det bli hur bra som helst – det här är ingen kritik mot just dessa lag.
Men. Det finns en stor risk. Ett lag mår bra av nya röster, en person som kan se problemen som ”sitter i väggarna” – olaterna. En tränare utifrån har inte relationer sedan innan med spelarna, ALLA måste bevisa någonting för att få spela. Denna blick behövs ofta för att främja utvecklingen maximalt. Den är perfekt i kombination med en intern lösning.
Trygghet och nytänk. Jag är rätt säker på att de öländska klubbarna oftast söker en sådan kombination men att det är väldigt svårt att lösa. De växer ju som bekant inte på träd – de fullfjädrade tränarna, som har tid över.
Det andra tydliga trenden på tränarfronten delat ledarskap. En lösning som knappt ens var påtänkt innan ”Lasse–Tommy” i landslaget. Janne Strindhag och Peter Boström hakade på i början på 2000–talet i IFK Borgholm. Daniel Andersson och ”Pinnen” bildade tränarpar i PAIF:en 2011. Båda dessa konstellationer fick för övrigt priset ”årets ÖB–coach”. Kanske borde det blivit en trend tidigare men det var fortsatt tränare och eventuellt assisterande tränare som gällde.
Det är först nu som konceptet två huvudtränare sprider sig som en löpeld över ön.
Förra året var det GAIF:s damer och herrar samt RM:s damer som hade tränarpar och samtliga lag gjorde riktigt starka säsonger. Än så länge är det spikat i de här gängen att ”Tobbe” Bengtsson och Johan Steglander bildar tränarpar nästa säsong – men varför ändra på ett vinnande koncept?
Kanske är det därför som både IFK och PAIF nu kör på två huvudtränare. Och det är ingen vågad gissning att något av de lag som står utan lösning – Hulterstad, Mörbylånga och Borgholms damer presenterar ännu en ny tränarduo. Inte heller att det blir interna lösningar. En tredjedel eller fler lag lär ha dubbelt ledarskap nästa säsong.
Det är fullt logiskt egentligen nu när vi kämpar med ”livspussel”. Två tränare har tillräckligt med tid. Två tränare kompletterar varandra. Två tränare har dubbelt så många träningsövningar, taktiska förändringar, kan ge dubbelt upp med klappar på axlarna – eller hårtorkar.
I den bästa av världar med en trygg röst och en ny röst.
