Frihet

Ibland är valet mitt eget, jag häktar av haspen och grinden går upp. Ibland är jag beroende av att någon vill hjälpa mig.

I värsta fall är det någon som stänger grinden för mig och jag får stanna kvar i en situation eller på en plats där jag inte vill eller vågar vara kvar.

Det finns grindar i naturen, grindar som är alldeles nödvändiga när bondens djur skall hållas inom ett bestämt område. Där vi andra måste vara noga med att stänga när vi har öppnat grinden för att komma till andra sidan. Kanske på väg ut för att njuta av naturen, av blommor, av bad, av dofter och ljud. Att då stänga grinden handlar om respekt.

Och så finns det grindar mellan oss människor. Några av oss öppnar gärna grinden in till vårt innersta. Andra av oss vill gärna avvakta och fundera på vad det skulle kunna innebära.

Värst är kanske de grindar som vi stänger igen och låser när människor inte bara vill, utan också behöver, komma in till oss. In till det område där friheten är större. Människor som kommer från ovärdiga, hotfulla, skrämmande och farliga platser och så gärna vill uppleva trygghet och frihet. Barn. Ungdomar. Kvinnor och män.

Där står också människor som är annorlunda. Som inte passar in i det mönster som vi så gärna vill att alla skall passa in i. Människor som har mer att ge än vi kan förstå.

När vi medvetet stänger och låser våra grindar för dem gör vi oss skyldiga. Vi orsakar att deras lidande växer. Utstötta. Utan skydd.

På ena sidan grinden står vi. Välmående. Fria.

På andra sidan grinden som vi inte vill öppna står kvinnor och barn, unga och vuxna, som behöver vår hjälp, som inte annat vill än att bli insläppta. Som vill känna friheten och lämna hot och utanförskap bakom sig.

Frågan är vilka av oss som orkar lyfta haspen och öppna grinden? Frågan är vilka av oss som vill dela med oss av friheten?