Efter de inledande diskussionerna har processen gått framåt, hela tiden i ett samspel med varandra och varandras tankar och funderingar för att nu landa i pjäsen Vara Jag. Om några veckor är det dags för premiär på Kalmar teater för Elin, Alice, Josefin, Hannah, Anna och Ebba.

Mia Nilsson är regissör för pjäsen och har varit en i gruppen när de har arbetat fram innehåll med texter, sånger, dans och koreografi.

– Vi har diskuterat hur det var att vara ung när jag var tonåring på 1970-talet och hur det är idag. Vi har utgått från våra egna erfarenheter samtidigt som vi har läst, sett på film, hämtat fakta från olika håll och lagt samman det till det som vi känner igen oss i och som är angeläget att formulera.

Hon kan se gemensamma mönster, normer som har funnits för kvinnor i alla tider och som många inte tänker på men som kan kännas inpå bara kroppen.

– Vi vill förmedla att man som kvinna måste få vara sedd, accepterad för den man är och kunna vara trygg istället för att vara rädd. Och idag märker vi att också män tar till orda, vi är inte ensamma om att prata om detta längre.

Vara Jag har sex aktörer med en rad olika roller. Hur har arbetet med pjäsen påverkat dem?

– Jag märker att jag har utvecklats väldigt mycket i takt med att vi har diskuterat, läst och ifrågasatt andra och varandra, säger Anna Kvarfordt.

– När jag kom hit kom jag från ett sammanhang där de flesta tänker som jag. Här är jag i en grupp där inte alla tänker så, det har utmanat mig men det är väldigt nyttigt, säger Ebba Frisäter.

Alice Romberg säger att arbetet med pjäsen har gett henne en verktygslåda som hjälper henne att förstå och förhålla sig till omvärlden och olika strukturer som hon möter.

– Förhoppningsvis kan vi också dela med oss av det till publiken som vi skall spela pjäsen för, vi vill få dem att ifrågasätta sitt eget beteende.

Pjäsen spelas ett par gånger för offentligheten och ett par gånger för skolungdomar.

– Det är mest utmanande att spela för skolungdomarna som ju ”måste” vara där, samtidigt är det kanske de som allra bäst behöver få vara med om den, menar Josefin Blum.

Alla är överens om att arbetet har varit jobbigt och tufft, hela tiden. Det är svåra och tunga frågor som behandlas och som ligger till grund för pjäsen.

– Det har varit svårt att komma ur de känslorna och tankarna, det har tagit mycket kraft.