Egentligen har jag slutat skriva insändare
Men nu skriver jag en till i alla fall -och den blir lång, eftersom jag retar upp mig på så mycket. Varför är alla förpackningar nästan omöjliga att öppna nu för tiden? Och burkarna på apoteken? Och varför försvann de gamla riktiga apoteken? Varför har samma mediciner olika namn? Hjälp!
Och varför har vi börjat rusta för krig igen? Det räcker med krig nu -självklart ska vi rusta ned. Några måste ju börja, varför inte vi? Hur kommer det sig att så många är beredda att dö för sitt land? Det skulle inte jag vilja, men jag tycker ju inte om flaggor heller...
Det är inte lätt för en musikälskare att gå och handla nuförtiden. Dålig musik strömmar ur så gott som alla butiker och det gäller att bestämma sig blixtsnabbt innan depressionen slår till. Visst är det synd att vi snart har förstört jorden, nu håller vi på att förstöra rymden också! Och de stackars krakarna som vill bygga sig små hem på Mars och aldrig mer komma hem igen, de får skylla sig själva.
Hur roligt är det att döda ett friskt, levande djur? Fråga en nöjesjägare! Det är naturen, stillheten och kamratskapet. Att själva dödandet är höjdpunkten nämner ingen. Hur kan det komma sig att det fortfarande finns djur som växer upp under de vidrigaste förhållanden bara för att vi ska äta upp dem! Sorgligt är det alltid att se slaktbilen fara genom byn med sin ångestfyllda last.
Jag har alltid haft svårt för den kollektiva sorg som breder ut sig på mordplatsen numera. Berg av inplastade blommor och brev med hälsningar. Medkänsla kan man väl visa när som helst ändå.
Det verkar som hela livet är en enda tävling nuförtiden. Inte minst i radio och TV, det skrattas och skriks och tävlas oupphörligt. Jobbigt för oss som inte är tävlingsmänniskor. Och tänk på alla barn som far illa och tävlar i skolorna, men som inte är tillräckligt dåliga för att få hjälp inom psykiatrin, där köerna är mycket långa. Och flyktingbarnen måste behandlas med största varsamhet och ska aldrig isoleras, för då händer det att de tar sina liv.
Men självklart ska vi få hjälp att dö, när livet drar ut i oändlighet eller bli outhärdligt! Det behövs inte en massa lagar och förordningar om det -det måste ändå avgöras från fall till fall. Och ingen ska behöva fara utomlands för att dö. Då ska man få göra hemma.
Begravningar är sorgliga tillställningar, som de flesta fortsätter med av gammal vana. Men det finns fortfarande de som tycker om begravningar har jag förstått. Fast jag gör det inte, så det blir ingen begravning i mitt fall, ingen dödsannons heller, eftersom alla härmar alla i dödsannonsvärlden med mer eller mindre hopplösa verser. Nej, tacka vet jag en enkel ceremoni för de allra närmaste -eller måste det vara en ceremoni överhuvudtaget? Den man sörjer är ju redan död! Själva själen har ju flugit ut! En god middag med dyr champagne för de närmaste vore väl inte så dumt?
Nu följer en liten språklektion: WOW är ett ord som vi kan undvara. STARTA UPP likaså. Sluta gärna med det uttjatade NÄRA OCH KÄRA också. En man är inte sjuksköterska. Döp om sjukskötarna till något annat istället! Och det heter inte RULLATOR, det heter ROLLATOR! BRYR SIG säger alla nu, utom jag och några till. Vi säger BRY SIG OM, som det heter. SLUT FÖR NU. Vad är det för något? Sluta med det också.
Nu är det pingstafton kväll, solen håller på att gå ned över Kalmarsund. Och eftersom jag aldrig tyckt om om traditioner, slipper jag fira pingst och vara trevlig. Istället sitter jag under valnötsträdet , som jag själv planterat och skriver om eländet.
Tack för mig! Barbro Lindgren, Glömminge
