Åsikter

”Begravningsriten visar på alla människors lika värde”

Fredrik Modéus
”I världens mest individualiserade och sekulariserade land måste döden åter bli en del av livet”, skriver biskop Fredrik Modéus.
Foto:Magnus Aronson
”I världens mest individualiserade och sekulariserade land måste döden åter bli en del av livet”, skriver biskop Fredrik Modéus.

I allhelgonakvällens mörker brinner ljusen på kyrkogårdarna. De senaste åren tycks helgen ha blivit viktigare för allt fler. Gudstjänstdeltagandet ökar och fler söker sig till begravningsplatserna. Vi vårdar minnet av våra döda.

Samtidigt växer en annan trend som rör livets slut. I världens mest individualiserade och sekulariserade land börjar döden bli en privatsak. Med den närmaste familjens avsked vid till exempel sjukbädden behövs ingen officiell begravningsakt, tänker någon. För andra är avlägsna släktband eller smärtsamma händelser under livet skäl till att man inte vill eller orkar ordna ett offentligt avsked. Ytterligare andra tänker att den avlidne inte hade så många anhöriga eller vänner som vill, eller kan, komma. Valet mellan kyrklig och borgerlig begravningsceremoni kan lätt bli ingen av dem. Med några få klick på en begravningsbyrås hemsida kan kremation och gravsättning bokas utan att den närmast anhöriga behövt tala med någon människa. Rationellt och snabbt. Enkelt och billigt. Men människovärdigt?

Inom begravningsbranschen kallas avlidna som inte får någon ceremoni ”direktare”, en förkortning av direktkremation. På tre år har andelen avlidna som gravsätts utan någon akt, kyrklig eller borgerlig, ökat från 3 till 6 % enligt statistik från Fonus och SBF, Sveriges begravningsbyråers förbund. Det är fortfarande en liten andel av alla avlidna, men ökningen går snabbt. Jag menar att grundläggande värderingar utmanas. Det går att säga något om ett samhälle genom att studera hur det behandlar sina döda.

Det vi nu ser är en begynnande industrialisering av döden som kan leda till att vi börjar avhumanisera livet. Varje människas unika och okränkbara värde hamnar i farozonen. En människa som har levt ett långt liv, och betytt något för andra, är värd en offentlig avslutning på livet. Dödens privatisering gör att släktingar, arbetskamrater och vänner fråntas möjligheten till avsked. För många är begravningen ett sätt att hedra den döde, ett sätt att säga tack, ett sätt att säga farväl. Men även den som inte har haft vänner, släktingar eller arbetskamrater i livet är värd ett avsked. Det ansvaret åvilar oss alla som bär detta samhälle.

Som kyrka är det en självklarhet att alla Svenska kyrkans medlemmar, även de som inte har några anhöriga, ska få en värdig begravningsgudstjänst med vaktmästare som smyckar kyrkan, kantor som spelar solomusik och präst som håller griftetal. Vi är alla skapade till Guds avbild. I Guds ögon har alla samma okränkbara värde, i livet som i döden.

För bara någon generation sedan var döden en del av vardagen. Idag är det annorlunda. Få har sett en död människa. Barn skyddas från att delta på begravningar. Uttrycket ”om jag dör” används istället för ”när jag dör”. Jag menar att döden återigen måste bli en del av livet. Tanken på en avliden människa behöver avdramatiseras. Barn behöver få möta sorg när den finns i barnets närhet. Det som är främmande och långt borta uppfattas lätt som hotfullt men det som är nära blir naturligt. Viljan att slippa konfronteras med sorgen, eller andra sörjande, gör att anhöriga kan tänka att minnet av den levande ska få stå i centrum, snarare än själva avskedstagandet. All själavårdserfarenhet visar dock att övergångsriten är en starkt bidragande orsak till möjligheten att gå vidare och nyorientera i sitt liv utifrån de nya förutsättningarna. Riten hjälper oss att bevara minnet av den avlidne istället för att kapsla in sorgen. Som kristen är inte döden slutet på något utan en början. Samtidigt som en begravningsgudstjänst är präglad av sorg tecknar den bilden av ett hopp. Oavsett hur eller vad man tror på markerar begravningen övergången till en ny fas för den avlidne men också för de efterlevande.

I världens mest individualiserade och sekulariserade land måste döden åter bli en del av livet. Vi behöver påminnas om att alla människor, oavsett hur deras liv har levts, är värda ett offentligt avsked efter döden. Begravningsriten visar på alla människors lika värde. Riten ger stöd genom sorgen. Riten bär genom livet.