Magnus Anderberg: Magnus Anderberg: ”Röd som en kräfta och skägg som Wassberg”

"Healthy feb”. Det lät coolt tyckte jag och flickvännen. Hälsosamma februari, på inte lika häftig svenska. Det är årets minst händelserika månad. Med november som bubblare. Februari är månaden som inte har någon riktig nisch, är kall och trist. Det kändes rimligt att göra någonting åt det. "Healthy feb” lät inspirerande, till och med kul.

Det lät så då alltså. Coolt, inspirerande och kul. Innan snön började ösa ner. Från fredagen den 2 februari och framåt.

Att köra fyra träningspass inomhus varje vecka. Inga problem. Att äta mer frukt och grönsaker och mindre halvfabrikat och godis. Ännu mindre problem. Att gå fem kilometer varje dag. Ett problem. Modell större.

Du som kliver runt mer naturligt på ditt jobb än jag tycker säkert fem kilometer låter löjligt. Men för min del den är stegen lätträknade – på kontoret efter kaffe eller i sporthallen efter kaffe. Att sedan bo på östra sidan Öland när det är snö och blåst och svinkallt förvandlar fem kilometer till ett marathon.

Snabbt insåg jag att skidåkning var enda rimliga vägen till att klara av utmaningen. Jag hör nu att det låter som en skönmålning: att jag med mina skånska rötter skulle se skidåkning som en lösning, dessutom vara snabbtänkt. Men redan första helgen tog jag mig faktiskt ner till Bjärby beach och fick sedan en mersmak som tog oss ända till avkroken Blomstermåla för att åka skidor (rekommenderas).

Utanför vårt hus i Spjutterum har åkern den här månaden blivit till en 500 meter lång bana. Kanske inte coolt att kryssa mellan jordhögar men rätt inspirerande och kul att riva av några varv efter jobbet.

Fördelen – skidåkning tränar lårmuskler och rumpmuskler som jag inte visste fanns innan.

Nackdelen – stegräknaren på mobilen gynnar inte kylslagna nordbor. När vi gled runt en timme i en skumpig jeep på safari i indiska djungeln gav det 10 000 steg. En timmes svettig skidtur ger ungefär hälften. 500 meter på åkern i Spjutterum förvanskar stegräknaren till ungefär 150 meter.

Ni hör ju. Det som skulle vara coola ”Healthy feb” blev en fånig jakt på att samla kilometer på stegräknaren.

Sedan kom Hell week. Helvetesvecka, på inte lika häftig svenska. Jag hade börjat bli kompis med snön innan det började ösa ner förra helgen. Nu? Not so much.

Men jag ska in i kaklet. Fem kilometer per dag. Och det fixar man inte bara genom att hämta extra mycket kaffe och att tillfredställa kattens lekbehov i överkant (risk för smärre depression där nu när månaden är slut).

Det är 28 februari och sen kväll. Sista dagen, sista timmarna. Jag är tvungen att ge mig ut på åkern. Plötsligt måste jag åka två och en halv kilometer skidor i snöstorm och beckmörker för att gå i mål. Med pannlampa, rånarluva och total brist på alla de där växlarna som expertkommentatorerna ältat om hela OS.

Jag pulsar i decimeterdjupa spår. Jag kliver jag rätt in i en snökanon. Det är som att staka in i en marrängswiss på jakt efter bananer. Det är där ”Healthy feb” landat till slut. När jag kliver innanför dörren igen och glor i spegeln står jag mittemot en man röd som en kräfta och snödränkt skägg som Wassberg i glans dagar. Rätt cool, tänker jag.

Men till nästa år tänker jag att det kanske får bli ”Healthy april” eller ”Healthy September”. Det låter inte lika coolt men det känns som mindre smärtsamt. Så känns det nu på förhand åtminstone…