Vi ångar på
Vi drygar ut. Idag var det Helsingborg som fick smisk att ta med sig hem, 4-2 till oss och i skrivande stund leder vi allsvenskan med 7 poäng.
Det var en sevärd match som vi 6000 på läktaren fick se, HIF hade det överlägset bästa anfallspelet av de lag vi mött. Och det sämsta (nåja) försvarsspelet. HIF började son kanonkad redan i minut 2 då Larsson hade sin första chans. På anfallet efter står deras backlinje och feströker, vips och Ingel har tofflat in 1-0 under Målvakts-Danne som inte gör en superräddning. Där skulle man kunna stanna upp ett tag och tänka till varför det alltid är så med Helsingborg. Varför de alltid har en pajas mellan stolparna som allt som oftast också har sällskap av en nonchalant, snyggt spelande backlinje framför sig? Som rullar boll men som skiter i att i första hand freda målet. Jo för att de har en filosofi om att fotboll i första hand ska spelas vackert. Men vad betyder det, att förlora med exempelvis 4-2 kanske. Och har man inte materialet så... Ja, ja deras problem.
Efter vårt 1-0 var HIF åter på hugget, Larsson sumpar igen, Omotoyossi fumlar. Och vi gör 2-0. Skönare blir det inte för vår del, och surare för deras. Nu är det bröderna som gör det igen, Rasmus hänger en frispark och Viktor tar sats och timar perfekt framför en sprattlandes och boxandes Daniel Andersson. Viktor ja, denna gigant. Nu är han uppe på 5 baljor från mittfältsposition. Han gör viktiga mål, han är konstruktiv, har blicken och kämpar som en tjur. Och vinner allt i luften! Han är oumbärlig för våra fasta situationer. Satt och kikade lite extra igår, han vann alla inkastskarvar (ex Davids 3-0), gör själv 2-0 och tar bort alla defensiva. Vi får vara glada för varje dag vi får se honom på Fredriksskans framöver.
Vi går till halvtid med 2-0, ett resultat vi ska vara glada över. Det måste kännas frustrerande att spela anfallare i HIF när man skapar men sumpar och de där bak släpper in allt. Du får en hygglig press på dig som striker då.
I andra fortsätter matchbilden, det är chanser åt bägge håll men nu är det HIF som sätter 2-1. Nybropojken Christoffer Andersson (en finfin spelare) sätter behärskat ett snett bakåtspel. De andas morgonluft. Bara för att få se en begränsat begåvad HIF-back lägga ut en enkel boll till inkast. När de borde veta vad som händer då. Jag hade blivit tokig som medspelare om mina lagkamrater gång på gång lite nonchalant lagt ut bollen till inkast eller hörna istället för att försöka få bollen längre upp i plan, speciellt om man vet att motståndrna är livsfarliga. Och det är vi ju. Efter Viktors skarv kämpade David in bollen, 3-1. Det var han värd efter allt slit och sumpade målchanser. Och täppa igen truten på alla snicksnackare måste också vara fint för den delen. Men HIF gav sig inte, fast de fick ta hjälp av oss. Ty nu hjälpte Lindberg dom att få in bollen med en rejäl snedspark. Återigen känns matchen oviss och de skapar några feta chanser men vi har han den rejäla gossen i målet (till skillnad från HIF, nu förstår man att FF gjorde rätt -95). Fantomräddning efter fantomräddning radar Wastå upp och publiken blir som i extas. Till och med när han plockar upp en misslyckad passning applåderar publiken och decitonaren där ner på plan stormyser. Och så går vi upp och gör 4-2 genom ett fint samarbete mellan Cesar och Viktor där den sistnämnde rakar in den med högran.
Kul match med undantag att Eklund sträckte låret, men Lennartsson gjorde en godkänd allsvensk debut. Gratulerar med det sista! Men nu har vi huxflux fyra skadade försvarare i mig, Eklund, Sorin och Larsson. Tänk hur bra vi blir sen då...
