Köpenhamn gav svar jag ville ha

Gårdagen spenderade jag på tåg och i Köpenhamn. När jag var framme gick jag ut i snålblåsten på Vesterbrogade, gick plikttroget ner till Rådhusplatsen och kikade på klockan, tittade in en sväng på Tivoli innan jag kröp in på Jensen´s böfhus och beställde det vanliga: sockerglaserade ribs, möra, köttiga och välsmakande serverade med coleslaw, fries och barbequesås. Värt att testa för den som inte gjort det, och dessutom är det riktigt nyttigt. Sen satt jag där på böfhuset, å satt å satt till kvällningen kom då jag begav mig ut till kliniken jag fick en grundlig undersökning. Två fenomenala läkare tog sig verkligen tid att lyssna, de klämde och drog och gick över mig med ultraljud, jag fick de svar jag hoppats på och jag är själaglad, ser gryningsljust på framtiden. Nu är det synd att jag inte hittade dessa två tidigare, otroligt lång och onödig tid har stjälpts, ett år har gått. Men livet är inte de dagar man levt utan de man minns. Så jag är fortfarande 32 år och har alltså minst ett år kvar.

Det kanske skönaste är att nu kan jag sätta fingret på vad det är, inget totalt mörker längre och alla frågor om vad det är för fel kan få ett svar. Folk har undrat, jag har undrat, är jag knäpp?, simulerar jag? jag har hållit god min och tryckt på ”play”. Men det lär jag få fortsätta med i framtiden också.

När jag steg på tåget var det jag och en kille till i vagnen, han drog fram sin Kalmar FF mössa och visade stolt upp den. Han presenterade sig som Dag Zetterholm, sommarölänning, far till Anton, kompis till Håkan Liedheim, bekant till farsan och bror till Finn. Han hade nyss varit i Hamburg och sett Antons bejublade premiär av musikalen Tarzan och var givetvis stolt som en tupp. /tobbe