Fulham 1994

Jag såg att Roy Hodgson förlorade sin första match som tränare i Fulham. Om någon frågar mig om jag har något favoritlag i England brukar jag svara just Fulham. Varför det då? Svaret går ett par åt tillbaka i tiden, till 1994. Det är höst och vi har precis förlorat det allsvenska kvalet mot Hammarby på Söderstadion, jag själv gjorde det alldeles utomordentligt snygga självmålet som betydde 2-2. Det är några dagar efter eländet som Patrick Walker ringer och undrar om jag är sugen på att åka över till England för att träna med ett lag hans kompis är spelande manager för. Laget var Fulham och managern Micky Adams, en kille som senare kom att träna en hel del olika lag, senast jag hörde hans namn var när han fick sparken från Leicester. Det lät ju fräckt, Fulham kände jag sedan knattecupen på Svampplan i Färjestaden och det kunde väl vara ett äventyr att sticka till London nu när säsongen ändå var över här hemma.

Snart satt jag, Mr. Walker och Ola Rossen Ragnarsson på flight SK 397 to London Heathrow för två veckors träning med Fulham. Ola och Patrick dumpade av mig i södra London, Cheam tror jag det hette, och drog själva vidare på galej på de brittiska öarna. Där stod jag plötsligt helt själv i stora världsvana London. Jag må ha varit cool här hemma på Öland, men nu kändes det plötsligt inte så längre. Mittbenan, snusen och svengelskan var inte stekhett och jag kände mig som den bonniga nörd jag senare kom att bli. Där jag stod låg en typisk länga brittiska hus framför mig, hus efter hus så långt ögat nådde. Ett av de här husen kom att bli min bostad i två veckor, inackorderad hos en engelsk värdfamilj. De var trevliga men jag minns vistelsen i huset mest för kylans skull. De har ju galet kallt i sovrummen, jag försökt smyghöja tempen men varje gång jag kom hem var den nerskruvad igen. Dessutom höll de på att bygga om så det fattades en hel vägg i köket, med bara byggplast för hålet. I november/december! Och frukosten då? Några rostmackor med marmelad och te. OK, ungefär som här hemma men nog fick jag äta mig mätt i alla fall. Och skorna knallade de omkring med inne. Kulturkrock för en ölänning.

Dagen efter ankomsten var det dags för träning. Micky hämtade upp mig och körde mig till ett gammalt övningsfält för brandkåren. Jag undrade vad som var på tok men det visade sig att det inte gick så värst bra för Fulham för tillfället så de höll till där, det var helt enkelt deras träningsanläggning. Och det visade sig att den inte var så dum i alla fall, planerna höll klassen och omklädningsrummen var bra. Fast kalla. Och det var grabbarna där inne också, de flesta glodde snabbt utan att hälsa och undrade vad jag var för nån lad som skulle komma och konkurrera om deras position. De var som en superFabio i högform (läs superbitter) till en början, men kom du dem in på livet var det schysta killar, exakt som med Fabbe. Och huvudtränaren verkade undra om jag var nån junis som fått chansen på en A-lagsträning, jag såg väl sån ut. Men jag gav svar på deras moppsighet, spelet var exakt i min smak, tekniskt och inga närkamper, och jag kände direkt att jag fick acceptans i gänget. Nu ska sägas att Fulham på den tiden spelade i div.3, eller den fjärde bästa ligan i England. Åren här nere kom att kallas ”the dark years”. Ändock var alla heltidsproffs, de tjänade hyggligt och det verkade också som att alla stålarna las på lönerna för det såg ut som det var Chanslösa IF jag tränade med, alla i olika gamla träningsställ. Men som sagt, jag njöt varje sekund där ute, tempot var sjukt uppskruvat, det small friskt och bollen var mestadels i luften.

Efter ett par dagar var det dags för match, Fulham-Lincoln på Craven Cottage. Jag tog pendeln in mot city och hann med att bli mordhotad för mitt naiva bonniga sätt innan tåget nådde fram. Och taxin till stadion delade jag med Lincoln-fans, jag såg knappt ut för all marijuanarök där inne. Det började så smått gå upp för mig att det här var annat än där hemma, nu var pojken ute i stora vida världen utanför Kalmar. Men när jag ser Craven Cottage framför mig ser jag ljusa minnen, en underbar intim arena av gammalt engelskt mått med träläktare. Och atmosfären var härlig, ett par tusen stolta britter som ylade i 90 minuter. Jag var såld. Fotbollen var något annat där borta.

Innan vistelsen i England var över tittade vi på England-Nigeria på Wembley, bästa platserna. Skittillställning, 1-0 till England men det var inte för matchen jag kom att minnas den här dagen. Det var efteråt det häftiga började: Mickey fixade in oss i mässen! Där stod jag, Ola och Patrick när den ena kändisen efter den andra droppade in. På den tiden var man ju lite svårimpad (för man hade noll koll) men Patrick trodde han kommit till himmeln, med tefatsögon flackade han med blicken och fick den där lilla fragmaklicken i mungipan som han alltid får när han är exalterad. Jag stod och försökte se häftig ut och följde Patricks väg från den ene spelare till den andre, från John Barnes till Dennis Wise, från Tim Flowers till David Platt, Le Tissier till Shearer. Men när han fick syn på Sheringham gjorde han halt. Det var som att se Roland Sandbergs spontana glädjeutbrott och kullerbytta, det var som att se Diogos spontana kängruhopp efter målet mot BOIS borta 2004.Det var nirvana för Duffy, han kunde släckas för nu var allt fullkomligt. Patrick inledde, jag glömmer det aldrig, med standardfrasen när det gäller Sheringham och svenskar: ”Hi Teddy, you´ve played in Djurgarden, hav´nt you?” Som om han inte visste det? Teddy: ”Yes”. Sen blev det tyst och för att bryta den pinsamma tystnaden grabbar Patrick tag i mig och skickar fram mig, som om jag var rätt person att rädda situationen. Mässen stängde tidigt men tror ni spelarna var sugna på att gå och lägga sig som de duktiga pojkarna i FF. Icke, det blev till att gå bakom disk och få sig var sin säck med pilsner, tydligen dricker de mycket där borta. Sen drog de på var sitt håll. Och vi till Sverige. Strax efter kom Al-Fayed, han som äger Harrods, in på banan och fick Fulham på benen igen. Det var tider det. Attans att man inte signade…

Den enda fadda eftersmaken infann sig efteråt. FFs Oldboysförening hade sponsrat resan med lite pengar mot att jag skulle hålla ett anförande kring resan. Jag blev så skit-i-byx att jag inte vågade gå dit, där satt de på deras möte men den förbannade ouppfostrade slyngeln hade mage att inte infinna sig. Höjden på respektlöshet, men det var bara en rädd liten pojkes verk. Men nu har tyvärr många av dem gått ur tiden och här sitter jag, fortfarande aningen ångerfull. Men tack i alla fall. Ni får hålla till godo med den här versionen. Var än ni är./tobbe