Familjen Adams på tur

Efter avslutat träningspass på B-plan, där jag var med och gjorde ingen glad, var det läge för en båttur. Man vet ju aldrig när det bjuds en dag som denna igen, kanske var det sommarens sista hälsning. Nyströms hängde inte oväntat på, Lukas Byracka var efter en liten betänketid också sugen och Tabbu sprang direkt till garaget och hämtade flytvästen när ordet båt kom på tal. Så gick vi då, Lukas tog täten och eskorterade mig snabbt till bryggan där han dock fick nöja sig med att bli bunden tills jag tömt båten på ett par veckors regnande. Fan, grannen jag köpte båten av sa inget om att självläns. Sen började det som vanligt, Lukke fick spelet där han hade både mig och båten i synhåll men på något, för honom, konstigt sätt ändå inte lyckades nå fram, och så satt han igång med en klagosång som hördes Holmarna runt. Dock var gensvaret inte vad han väntade sig och han tog helt sonika beslutet att rymma från kopplet och hoppade i vattnet vid sidan av bryggan. Men inte ens det fungerade för Lukas. Så där stod han, Nyström hade ju inte tid att rädda honom, han hade ju fullt upp med mobilen. Och frun hade man inte heller mycket nytta av, hon stod och drog in mig när jag gång på gång försökte ro ut till bojen för att koppla loss. Jag måste helt klart bli noggrannare vem jag väljer till matroser!

När jag stuvat i alla ungar, mentalt ofullständiga vuxna samt en illaluktande hund och kom iväg var båten ungefär lika blaskig som innan. Men det var väntat. På väg mot målet, Hossmoån, for Lukas runt som en granatchockad i båten och fick till slut kopplas fast, men vad hjälpte det... Återigen fick vi se en hund vars längtan till havet var så stark att han valde att lämna skeppet, men jag fick tag i vovvens svans och hörde det krasa i den när jag hävde tillbaka kreaturet. Det fanns inte mycket att välja på, jag släppte ut monstret i båten och han presterade ögonblickligen ett ovackert magplask och så var han borta.

När vi efter en stund fick syn på stresset var han uppe på åns strandkant, flackade med blicken för att hitta husse och fick syn på båten. Som inte var min. Utan en annan familjs som var på lördagstur. Ett nytt magplask och han fräste iväg mot deras båt, men de var inget vidare sugna på åbäket varpå de gav lite extra gas, akterseglad fick han istället syn på min yacht och kom simmande för att entra. Men det här är konstigt, han kan ligga i timmavis men när han ska upp i en båt känner han sig oförmögen att simma, tror han ska drunkna och drabbas av panik. Med vädjande ögon straxt under ytnivå och med kroppen lodrät ner i Hossmoåns svarta vatten fräste han vatten och jag fick åter brätta upp ärmarna och visa vad gymmet gett.

Familjen Adams fortsatte upp längs den ljuvligt vackra ån, vi kom snart ut på Kupagölen och jag gasade på för att visa småtjejerna vad 15 hk kan göra. Svallvågorna sköljde över kanten, svallvågorna sköljde över fiskaren som hade slagit läger för en trevlig lördagskväll. F*n, där satt han gömd i sin brassestol bakom en vassrugge och hade det bra, bara för att få se hela sin packning bli dyngsur. Dessutom var han mitt i drillningen av en braxen. Det fanns ingen mening i att fortsätta, jag vände båten och tackade för den här sommaren.

BeNeLux, det verkar vara vår melodi i år. /tobbe

/tobbe