”Nr. 5 sitter som fastgjuten i skinnet”
Han har en av sina sämre dagar, Jörgen Ingvarsson, kallad ”Målle”. Han kämpar med sin diabetes. Magen gör uppror och han känner sig yr.
– Jag är inte säker på att jag platsar i din laguppställning som sup- porter. Fotbollen är inte allt längre för mig. Jag kan inte gå på så många matcher, säger han och bjuder in till sitt vardags- rum.
På bordet står en Mörbylånga GoIF-vimpel. Runt om hänger urklipp och medlemskort och diplom och små krukor och böcker och medaljer. Samt en gammal tavla från 60–talet där han står i sin gamla matchdress. Allting med fotbollar. Debuten i Mörbylånga GoIF gjorde han för 68 år sedan, när han var elva år.
– Känslosamt, säger han först kort om första a–lagsmatch som 16–åring.
Sedan måttar han med händer som om han fångat en riktig bjässe till gädda.
– 47:or hade han i skor. Benny Friberg som jag spelade tillsammans med där bak. Vi vann med 2–1 på gamla planen. Det var stort.
KALMAR FF
Han skulle vinna mycket med MGoIF. Var en del av ”sockerbrukselvan” och bildade backlås med kusinen och nuvarande kommunalrådet Kent Ingvarsson samt Jörgen Danielsson.
– Jag vill inte skryta, men vi var aktade på den tiden. Planen kallades betongvallen eftersom vi var som en mur där bak, säger han och konstaterar sedan att han känner sig lite dåsig.
På väggen hänger alla medaljer från olika ÖM- sammanhang.
– 24 stycken, konstaterar han utan att blinka.
Och på bordet ligger en bok med tidningsurklipp från hans karriär.
– Se om du hittar rubriken ”Ölands bäste till Kalmar FF”, utbrister han.
– Och artikeln om matchen då jag sköt ett så hårt skott mot Hovman- torp att jag öste in både målvakt och boll i mål, säger han och fortsätter sedan rabbla upp match efter match, spelare efter spelare.
EVIG TRÄNARE
Hans karriär innefattade tre–fyra år i Kalmar FF innan han återkom till Mörbylånga GoIF som spelande tränare 1964 i åtta år. En roll som han vägrade att överge...
– På ett sätt så slutade jag ju inte, eftersom jag fortsatte springa längs räcket och snacka med spelarna som supporter och ge tips och råd när det gick dåligt, skrattar han.
– Jag hatar att se när mitt lag inte breddar spelet utan samlas framför mål allihop som yra höns.
– Spelarna kunde titta förskräckt på mig när jag gastade på vänsterbacken att jag förväntade mig att hans vänstra sko skulle vara vit av kritan längs linjen efter matchen och på högerbacken att hans högersko skulle vara lika vit den.
Jörgen ”Målle” Ingvarsson har tillbringat nästan hela sitt 79–åriga liv med och inom Mörbylånga GoIF:s fotbollssektion.
ALLTID CENTERBACK
Han skulle dock lugna ner sig efter hand. Men fortsatte gå och se matcherna, både herr– och damlaget. Men när han sedan fick en stroke för ett och ett halvt år sedan var han tvungen att dra ner lite på intresset.
– Samtidigt måste jag erkänna att det var jobbigt när laget ramlade ner i division 6. Det blev lite som en skymf eftersom det aldrig hänt oss förr. Då kändes det som att laget saknade en rik- tig ryggrad. Tråkigt helt enkelt.
– Jag blir ointresserad om inte spelarna är enade som ett lag och när de byter lag till höger och vänster.
Men nu när laget gått upp i femman igen då?
– Vi får se, det beror på mitt allmäntillstånd, om jag orkar. Som sagt, jag vet inte om jag platsar i ditt lag. Planen börjar bli diffus för mig.
– Men en sak kan jag säga. Att nummer 5 sitter som fastgjuten i skinnet på mig. Jag var alltid cen- terback och kommer väl alltid att vara det, även om jag inte är så stabil nu längre.
