Han startar dessutom alltid upp en insamling där pengarna går till forskning kring prostatacancer.

– Det är inga jättesummor, men det är alltid pengar in. Allting grundar sig i ett genuint hat mot cancer och det här är det lättaste sättet att visa att man gör någonting, säger han och pekar på sin breda mustasch.

Att göra något väldigt litet och enkelt är för honom en självklarhet. Han vill visa att man faktiskt kan göra, om än bara en liten, skillnad.

– Det är så orättvist att folk blir sjuka och att det inte finns något riktigt bra sätt att få bort det. Det drabbar ju inte heller bara den som blir sjuk utan det är så många runt omkring. Jag tycker ju om när folk är glada och mår bra. Kan man göra någonting, så gör man det. Jag kan vara ful en månad, det kvittar för mig. Sedan vänjer man sig efter en vecka och blir ganska okej med det, men det är alltid samma chock varje november.

Men det är inte bara prostatacancer och fenomenet ”Movember” som fångat hans uppmärksamhet.

– Jag gillar även det här att man köper ett rosa band i oktober. Men sedan kan man göra saker de andra månaderna. Det är ju faktiskt väldigt lätt att bli månadsgivare. Det handlar inte bara om bröstcancer och prostatacancer, jag skänker till barncancerfonden varje månad. Man får en ju en klump i magen varje gång man tänker på den skiten.

För två år sedan hände något som bara inte fick hända för Nichlas. Han hade precis blivit pappa, var fotbollstränare för RM IF och fick sin vardag omkullkastad. Han blev en av alla anhöriga, som också drabbas.

Det handlade om hans mamma – Ingela.

– Hon åkte in till akuten för att hon hade jätteont i magen och bak i ryggen. På akutmottagningen i Kristianstad sa de bara att nej, ta en Alvedon och gå hem, i stort sett. Men det blev inte bättre och dagen efter gick hon till hälsocentralen och där sa de samma sak. De visste inte vad de skulle göra men frågade ändå om hon ville ha en remiss till akuten, där hon hade varit dagen innan.

Denna gången togs hon emot på ett annat sätt – på akutmottagningen.

– Där träffade hon på en läkare som jobbar mestadels med cancer i bukspottkörteln och där omkring. Han lyssnade på symtomen och valde att göra en röntgen och då visade det sig att det var en tumör där, på bukspottskörteln. Det kanske var tur att det var just han, så att hon inte hade blivit hemskickad igen.

Nichlas som redan då bodde flera timmar från sin mamma fick beskedet över telefon.

– Hon ringde när hon hade varit hos läkaren och gjort den röntgen. Då gick man bara och väntade. De bokade in ett möte med mamma och då förstod man att det nog var något de ville berätta. Hon åkte dit med sin bästa väninna och efter det tror jag hon först skrev i en messenger-grupp så att alla skulle få veta samtidigt för att sedan ringa.

– Jag var på jobbet. Vi satt i ett möte, planeringsmöte. Man tappade precis allt då. Det var skitjobbigt. Sedan är man ju så dum så att man börjar googla på cancer i bukspottkörteln och prognosen såg ju inte jättebra ut då.

Men det visade sig vara precis så illa som Nichlas kunde googla sig till och sedan oroa sig för.

Behandlingen drog igång direkt.

– De satte in en jättestark medicin, men det hjälpte inte. Tumören bara växte. Då satte de in bromsmedicin och sa egentligen att; ”vi får se hur länge du får leva”.

Märktes det på henne rent fysiskt?

– Ja, gud ja! Usch! Hon var sängliggandes när hon gick på så stark medicin. Hon tappade allt hår och tappade mycket i vikt. Vi fick köpa en rullstol till henne bara för att kunna rulla ut henne. Hon orkade ingenting, hon var riktigt jävla risig.

Hur påverkade det dig?

– Det var skitjobbigt. Morsan har ju alltid varit min bästa kompis så det tog väldigt hårt på mig. Sedan bor hon ju nere i Kristianstad så det var i den vevan jag hoppade av mitt uppdrag hos RM. Jag kände att jag behövde ha helger och så ledigt för att kunna åka hem dit. I och med att det var cancer i just bukspottkörteln så är det ju inte jätteofta man blir kvitt den skiten. Så då kändes det ju ännu mer viktigt att kunna åka hem. Det var jobbigt. Jag försökte ju vara glad och positiv mot mamma också, inte vara ledsen. Hon hade ju en stor oro i sig redan innan, mådde skit av sjukdomen. Så man försökte vara stark både inför både henne och Wilton (Nichlas son) som bara var två år gammal då. Han visste ju inte varför, eller hur allvarligt det var eller ens vad det var.

Hans mamma, deras familj och alla bekanta, de hade tur. Ingela skulle visa sig vara en av dem som trots en hopplös prognos faktiskt skulle få klara sig.

Sonen Wilton och dottern Noelle får ha sin farmor kvar, Nichlas själv får ha sin bästa vän kvar i livet.

– Tumören började krympa för varje röntgen som gjordes och helt plötsligt från ingenstans sa de att man kunde operera bort den, utan att ens behöva ta bort hela bukspottkörteln och inte heller ta så mycket från tarmarna.

Där och då vände allt.

– Nu känns det ju helt fantastiskt. Det är inte alla som har den turen.

– Nu har hon varit på återbesök och röntgen, de ser inget alls av cancern nu. Det är helt otroligt egentligen. Det såg verkligen inte bra ut i och med att den bara växte av den en så starka medicin som hon hade då .

Den hemska resan hans mamma gått igenom har gett honom nya perspektiv.

– Jag och mamma har ju alltid pratat mycket och ofta. Men man är nog mer noggrann nu med att säga att man älskar henne, likadant till barnen. Man blir lite mer noga, för man vet aldrig. Det var lite av ett uppvaknande. Det behöver ju inte vara cancer utan det kan ju vara vad som helst. Jag har ju själv i 20 år trott att jag har varit odödlig, som jag tror att många grabbar tror mellan 15-30 i alla fall.

Nu när Ingela mår bra och livet har hamnat på rätt kurs har Nichlas kunnat söka sig tillbaka till fotbollen och kommer nästa säsong vara tränare för GAIF:s damlag ihop med Gustav Erlandsson.

– Det känns oerhört bra att vara tillbaka i den öländska fotbollen och den fantastiska gruppen. Det är ett lag med fin sammanhållning och med en stor potential.