Mattis Andersson: Så upplevs en Ironman: ”En känslomässig berg- och dalbana”

Det viktigaste tipset jag brukar ge här är att inte ryckas med i all hets i början. Då är det lätt att man tappar det viktigaste i simningen, andningen. Det är en sträcka som är psykiskt tuff och när man väl stapplar upp gör man det ofta väldigt yr i skallen. Men så fort man ger sig ut på nästa del är det som bortblåst. Fysiskt sett, är det som en uppvärmning inför vad som komma skall. I jämförelse med kommande gren, är det ofta en baggis.

Huua, vad kallt detta kommer bli. Dyngsur hoppar man upp på cykeln och ger sig iväg. Publiken gör att man trycker på ganska bra och vips så är man på Ölandsbron och fryser man då? Nej, det gör man inte. ”Är det inte läskigt att cykla där?”. Nej, det skulle jag inte säga, även om jag är oerhört höjdrädd. Här har man fokus på annat. Det är cyklister precis överallt och turen över bron går snabbt. Ens låga synvinkel från hojen gör också att man inte upplever höjden på högbrodelen som så farlig.

Väl på ön är det en grym upplevelse. Det är väldigt mycket publik längs vägen och man är stark, hela vägen till ”Resmorakan”. Där blåser det och går svagt uppåt hela vägen. Det är nog vanligt att få sin första dipp i vad som kommer att bli en såväl energimässig som känslomässig berg- och dalbana. Helt plötsligt längtar man till att få vända inne i stan och ge sig ut på den sista slingan som går på fastlandet.

När man är där har man omkring sex mil kvar och då handlar det om att överleva, i alla fall för mig som gärna trycker på i början. Det är tufft, det går upp och ner och vindarna vill en aldrig väl där. Känslan när man till slut, efter väldigt mycket om och men, är i mål med cyklingen och hör hur musiken dunkar i växelområdet är där och då bland de häftigaste känslorna man haft.

Än så länge...

Här brukar jag skicka med tips nummer två. Det handlar om samma sak som när man går i vattnet, håll igen. Man blir fartblind efter 18 mil på cykel och när tusentals människor står och sliter fram dig redan från start då du springer in emot stan är det väldigt svårt att hålla nere tempot. För om några kilometer har den där hajpen lugnat ner sig och det är då du behöver ha dina ben. Det är då det blir tufft. Men att omedelbart efter pinan på cykeln mötas av Kalmars mottagande är något unikt.

Tro mig, i stort sett alla klockor visar en första kilometertid som är väldigt mycket snabbare än vad du senare kommer kunna hålla.

Väl ute från stan ser man folk hela tiden, konstant. Det är alltid någon som hejar på dig och första varvet kan för många gå hyfsat enkelt. Tillbaka till stan och detta överväldigande trycket med musik och hejarop väntar igen. Det är gåshud en liten stund innan det tuffa kommer.

Andra varvet är, särskilt en bit in i det, väldigt tufft. Här börjar det hända grejer i kroppen som man inte är van vid. Illamående, yrsel och den känslomässiga berg- och dalbanan tar fart rejält. Helt plötsligt tänker man tillbaka på sig själv som dum när man spekulerat om tider eller dylikt.

När man sedan närmar sig det tredje och sista varvet är det en överlevnadsinstinkt som tar över. Det gör oftast ont, precis överallt och det enda man längtar efter är känslan efter målgång och mat. Varje kilometer går väldigt sakta, men betyder väldigt mycket.

Men oavsett hur man har mått under loppet, hur dåligt det kanske gått så vänder det när kilometerskyltarna tickar upp emot 40. När man sedan för sista gången börjar närma sig stan är det mycket känslor som kommer. Det blir någon form av nöjd känsla blandat med en stolthet som bubblar upp i en och det man drömt om så många gånger är nära att bli verklighet. Här blir det åtminstone för mig väldigt emotionellt. Det är svårt att hålla tillbaka alla känslor som bara vill ut.

Väl på röda mattan vill man bara stanna upp och njuta och ingen gång lyssnar man så väl som när en speaker säger: ”You are an Ironman.”.