Jansson: ”Håhåjaja...”
”Lyssnar du på Sven-Ingvars”, frågade kollega Anderberg med förvånad och uppmärksam ton när vi satt på redaktionen i veckan.
Ja, jag satt faktiskt och lyssnade på Sven-Ingvars.
Avnjöt toner från Sven-Ingvars.
DIGGADE MED i tonerna från Sven-Ingvars:
”För ja är törpare ja, å ja har de så bra
å ja ligger på söffan, för så ska de va
å gräset de växer, å rögen, han gror
å mor hon mal kaffe, å grisen bli stor
håhåjaja, håhåjaja, hörr va de blåser i träa ida
håhåjaja, håhåjaja, de blåser i träa idaa”
Om mitt Spotifykonto skulle ge mig en veckosummering i morgon så kommer Torparrock toppa listan över mest spelade låtar. Överlägset. Det har helt enkelt inte gått att släppa den klassiska, medryckande dängan sedan mitt värmländska besök förra helgen.
Jag har varit inne på ämnet förut – det som handlar om att avgörande kvalmatcher, även slutspelsdrabbningar, ofta är en garanti för stor underhållning.
Skoghall - FBC Kalmarsund gjorde mig definitivt inte besviken sett ur den synvinkeln.
Det var stundtals en makalös stämning i fullsatta, fräscha Hammarö Arena i söndags. Kanske till och med topp tre av de innebandymatcher som jag besökt den här säsongen. Scenförändringar, dramatik och uppradade hemmachanser bidrog starkt.
När slutsignalen väl kom så var det en tsunami av känslor som sköljde in och rörde om en hel hall. Idrottsmyntets två sidor blir aldrig tydligare än så. Det var otroligt starka ögonblick.
”HÅHÅJAJA, HÅHÅJA, HÖRR VA DE BLÅSER I TRÄA IDA
HÅHÅJAJA, HÅHÅJAJA, DE BLÅSER I TRÄA IDAA”
FBC-lägret hade knappt hunnit torka sina första tårar innan melodierna från lokala stoltheten Sven-Ingvars började pumpas ut ur det dopade (måste varit så...) högtalarsystemet, ackompanjerat av en stående hemmapubliks taktfasta klappande.
Jag vet inte ens om bortaspelarna var kapabla att uppfatta musiken, och vilka låtar som spelades, men om de nu gjorde det så antar jag att de aldrig mer – ALDRIG MER – vill höra Torparrock.
”Håhåjaja...”
Vilken är egentligen den optimala firarlåten i ett sådant sammanhang?
Det av en av många tankar jag klurade på i bilen hem från Karlstad.
Till tonerna av Torparrock, såklart.
Queens ”We Are The Champions” och ”We Are All The Winners” av Nick Borgens orkester är båda självklara klassiker. Men samtidigt känns de rätt uttjatade.
Det var svårt att finna ett svar på frågan, men jag konstaterade att dansbandsgenren, den så ofta bespottade genren i det här moderna musiksamhället, har flera bidrag som står sig starkt i tävlingen.
Väldigt, väldigt starkt.
”Sommar i Sverige” är kanske inte en av dessa, i just det sammanhanget. Men den klassbiten är inte heller så jäkla dum nu när våren äntligen gjort entré.
Håhåjaja, Glad Påsk!
