Mattis Andersson: ”Jag ska slå rekord i trots”
Ja, jag vet. Jag har sagt det förr. Men denna gången är det så. Lördagens Ironman kommer att bli min sista. Åtminstone inom en överskådlig tid. Att bestämma sig för att sluta med något man har hållit på med sedan 2017 är inget anmärkningsvärt i sig. Särskilt inte med tanke på att jag i mångt och mycket redan slutat träna, har en kropp som faktiskt är brutalt sargad och därtill faktiskt inte tycker det är lika roligt längre. Det pirrar inte i magen, ens dagen innan loppet.
Men, det finns faktiskt en parameter som gör att detta avslutet sticker ut lite.
Vi motionärer som sysslar med någon form av konditionsidrott utvecklar ofta flera olika störningar. En av dem handlar om siffror. I stort sett alla som hållit på med med löpning någon gång har många gånger tagit en extra runda runt kvarteret för att klockan inte ska stanna på 9.7 kilometer. Siffrorna är för många precis allt. Det är det all träning, och alla lopp kretsar kring. Man vill nå drömgränser så som under 40 minuter på milen eller tio timmar på Ironman.
När jag hela tiden fortsatt att ställa upp på Ironman trots idel skador och dålig form har en av anledningarna alltid varit att visa att det går, ändå. Jag har velat trotsa alla (faktiskt mer visa personer) som säger till mig att jag inte borde fortsätta.
Nu kan jag ställa till med mitt livs största trots som, skulle få vilken 3-åring som helst att rodna. Jag ska slå rekord i trots.
Nu stannar jag på nio (!) gjorda Ironmans utan att gå upp till en tionde.
När jag på Instagram skrev att jag skulle göra min nionde och sista Ironman slog min inkorg rekord med meddelanden som handlade om att jag omöjligen kan stanna på nio.
Men nu blir det så. I den delen jag är i livet nu så vill jag prioritera bort Ironman för att sätta min familj i första rummet, jobbet i andra. Dessutom ser jag redan nu fram emot att faktiskt få stå vid sidan och heja fram deltagarna 2025. Det tycker jag att ni läsare ska göra i år. Ni behöver absolut inte heja på mig, det är lönlöst. Stötta deltagare så som Sebastian Jansson och Oliver Wykman som faktiskt under ett års tid lagt ner sin själ för just denna dagen. Det är de som förtjänar stödet!
