Hårt drabbad av corona: ”Valde ut musik till min begravning”

Tisdag 20 oktober: Anders Arvefalk som jobbar på Sweco är på ett möte med en ledningsgrupp. Åtta personer i en byggbod. Enligt rutinerna sitter de på varannan stol. Drygt en och en halv meter bort sitter en kvinna som börjar hosta.

– Hon insjuknade halvvägs in under mötet som varade i en och en halv timme. Jag kunde se hur hennes ögonvitor blev kanonröda. Det gick väldigt snabbt.

Kvinnan fick åka hem direkt. Det var covid-19.

Fredag 30 oktober: Ytterligare två personer från mötet i byggboden har insjuknat.

– Jag trodde att jag klarat mig men tio dygn efter att jag träffat kvinnan fick jag symptom, säger Anders.

– Sedan kom mattheten i kroppen, som en vanlig influensa.

Han testade sig direkt.

– Jag var jättedålig med feber och frossa den helgen men på måndagen kände jag mig i princip frisk.

Måndag 2 november: Anders börjar jobba hemifrån innan han får beskedet. Det var covid-19.

– Men jag kände mig pigg, tänkte att jag klarat mig bra.

Han får hem sin kontorsstol. Det han inte vet då är att det ska dröja drygt tre veckor innan den kommer till användning ordentligt.

Tisdag 3 november: Han sätter sig i ett möte.

– Men vid lunch är jag helt slut. Sedan gick det fort. Jag somnade och sov hela eftermiddagen.

– Sedan började det svänga upp och ner väldigt mycket.

Torsdag 5 november: Det var nu sjukdomen tog fart på allvar.

– Efter ett par timmar kom det lite feber, yrsel och framför allt huvudvärken.

Fredag 6 november: Anders upplever ett tryck över bröstkorgen hela tiden. Inga problem med andningen men det ska visa sig att han har problem med att syresätta sig.

– Jag låg i fosterställning i soffan eller sängen med sån jäkla huvudvärk. Den var det värsta för mig. Jag käkade tabletter men till slut hjälpte de inte.

Det är fortfarande ansträngande för Anders att prata, så att det lockar fram hosta då och då.

– Jag hade insett allvaret. Adam Alsing gick bort, vi är jämngamla. 53 år. Då blev det påtagligt och nära. Det har gått så fort för vissa att hamna i respirator och sedan kanske man aldrig vaknar igen.

– Jag ville inte chansa, i och med att jag själv upplevt hur det svängde så insåg jag hur fort det skulle kunna gå utför även för mig.

Lördag 7 november:

– Jag skrev ner mitt testamente. För att underlätta för min fru och barnen.

Anders tar ett extra andetag.

– Det är lite jobbigt att tänka på. Men det var självklart i det läget. Jag gillar att ha koll på saker och ting. Så för mig var det inte något konstigt, berättar han.

– Jag valde musik och allt möjligt till begravningen. Den första låten skulle spegla mitt liv lite så det var Lasse Berghagens Teddybjörnen Fredriksson. Nu behövdes inte det som tur var.

Söndag 8 november: Frun Gunilla Johansson ringer 1177 och sedan åker de in till sjukhuset.

– Jag var inne på att uthärda en natt till men när vi väl kom in kände jag stor tacksamhet att hon var lite påstridig, säger Anders.

– Jag var helt borta. De tog emot mig som rymdvarelser med heldräkter och grejer. Huvudvärken var så tung så jag sket i vilket: ”Gör vad ni vill”.

Vad som hände dygnet som följde har han inte så mycket egna minnen från.

– De hade inte fått in någon tidigare med corona som hade sån extrem huvudvärk. De misstänkte att jag även hade hjärnhinneinflammation så att de var tvungna att utesluta det med ett ryggmärgsprov.

– Min sänka gick upp och ner som en jojo.

Med mycket bakterier i kroppen är sänkan låg och tvärtom.

– De tryckte i mig massa antibiotika, morfintabeller och någon spruta.

Måndagen 9 november: Under ett dygn var han först i tältet utanför akutintaget på länssjukhuset och sedan på intensivvårdsavdelningen (IVA). Med bättre värden så blev det infektionskliniken, med både corona– och vanliga patienter.

– Där kom jag i rullstol och hörde ”Nu kommer det en”. Jag fattade inte vad de menade. All personal backade, ställde sig bakom dörrar och så. Det var ju för att jag kunde smitta.

Han isolerades på ett rum med mask och skyddskläder.

– Då var jag yr och jäkligt trött. Men då insåg jag att det var lugnt, inte akut längre. De hade konstaterat att viruset inte satt sig särskilt hårt på mina lungor. Det var skönt, berättar han.

– Jag har inte tappat smak och doft utan tvärtom. Maten på den avdelningen var fantastiskt. Jag glömmer aldrig den första mackan jag fick. Ost och skinka med paprika och spänstig persilja på. Helt fantastiskt, den bästa i livet.

Måndag 12 oktober: Anders får åka hem igen. Fyra dagar låg han inne totalt.

– Sedan var jag sjukskriven en vecka till, det behövdes verkligen. Så jäkla trött som jag blivit efter promenader. En jäkla träningsvärk efter fyra kilometer. Och jag var inte otränad innan. Lungorna är inte hundra procent än, berättar han.

– I normala fall är man sjuk och sedan känner man att det börjar bli bra igen. Det här har verkligen gått såhär, säger Anders och gör en vågrörelse i luften.

– Jag var inte beredd på det. Det här är allvar, följ rekommendationerna. Det är rådet jag kan ge.

23 november: Anders börjar jobba igen efter tre veckor.

– Jag blir hjärntrött. Efter en dag så är jag ganska slut på kvällen och vill bara sätta mig framför TV:n och koppla av med något som inte är ansträngande.

Han berättar att han haft konstiga mardrömmar och vaknar mitt i natten som han inte brukar göra.

– Det här liknar ingenting annat jag haft. Samtidigt hör man många som haft det i våras som fortfarande har sviter. Där kommer ju inte jag hamna, för jag känner att det går åt rätt håll.

På bordet står en höstig orange bukett.

– Många har hört av sig, det har varit överväldigande. Jag har fått blommor och ostogram, ett kilo som kom hem här. Det uppskattas mycket när man sitter hemma så länge och känner sig bortglömd.

Torsdagen 26 november: Anders Arvefalk sitter där vid kontorsstolen som nu kommer till användning igen.

– Jag körde tabata med Martina Rudestig från Långrälla och ett gäng igår kväll, via Facetime. Det var kanske bra, så att jag kunde fuska lite. De klagade på att de bara såg mina ben ibland, skrattar han.

– Jag känner att krafterna är på väg tillbaka.

Vi kommer in på den där begravningen han planerade igen.

– Min tanke var en ljus och trevlig stund. Även om det är en jobbig situation skulle det vara musikupplevelse. Men nu hoppas jag att Teddybjörnen Fredriksson inte behöver spelas på länge än.