FGoIF–profilen efter knäoperationen – "Nu kan jag inte röra foten”
Det var efter en harmlös situation i samband med en av FGoIF:s träningsmatcher på försäsongen som Alexandra Johansson skadade ena knät så illa att ett korsband gick av och både menisk och ledband skadades.
För en och en halv månad sedan opererades knät och förhoppningen var att hon skulle kunna börja springa på benet om tio månader. Men i samband med operationen uppstod komplikationer.
– Det var en rätt avancerad operation. Så det tog lite längre tid än vad de hade tänkt. Och just att det tog längre tid gjorde att trycket som låg mot utsidan av knät när de opererade meniskerna tryckte till nerven som går från ryggen ner mot knät och foten.
Följden blev att nervsignalerna ner i foten slutade att fungera och foten blev helt förlamad.
– Först visste de inte riktigt. När jag åkte in för att lägga om knät frågade jag varför foten inte funkade, för den hängde bara rakt ner och gick inte att röra. Då ringde de till han som opererade och han konstaterade att det var en droppfot.
Förlamningen gör det väldigt svårt att gå. För att stötta upp foten har hon en skena som lyfter upp den när hon har skor på sig.
Har du någon som helst känsel i foten?
– Litegrann. Men längst ner vid tårna känner jag ingenting, utan det är ju lite nedsatt. Hur mycket jag än vill att den ska resa på sig så funkar det inte.
Droppfot är ett ganska ovanligt symptom som kan sitta i olika länge beroende på vad som orsakat det.
– Det har gått en och en halv månad sedan operationen och ingenting har hänt ännu. Det sägs att den ska börja fungera efter tre till sex månader och jag hörde av mig till folk på Facebook för att se om det var någon annan som haft det här innan. Det var några i Sverige som haft det. Bland annat var det någon som haft det i åtta månader.
För Alexandras del handlar det bara om att ha tålamod nu.
– Ja, nu är det bara att vänta. Ingen av läkarna jag hade vid operationen hade varit med om det här innan och inte sjukgymnasterna heller. Så det är lite oklart med allting. Men det är bara att vänta. Det finns inte så mycket mer att göra. Jag får traggla på med rehab på knät, så får man hoppas på det bästa. Men det är lite jobbigt, för när det gäller knät vet man att det tar minst nio månader innan man kan springa. Men med foten vet man inte.
Planerna för vad som ska hända i framtiden är i full gång. Strax efter att hon skadade knät tidigare i våras fick hon en förfrågan från IFK Kalmar.
– Ja, jag fick en förfrågan från dem om att vara deras rehabcoach precis när jag hade skadat mig. Jag pratade med Jonas Walfridsson och de behövde någon som såg till deras rehabgrupp. Men sedan när jag fick det här med foten så kändes det inte aktuellt. Och det hade han full förståelse för. Man får fokusera på sig själv först och främst.
Istället kan det bli en återkomst hos Färjestaden i höst.
– Man vill ju vara med Färjestaden så mycket som möjligt under hösten också. Så man kommer ut och får vara med laget, för det är ju ändå det man brinner för och tycker är roligt.
Som ledare?
– Vet inte. Kanske som ledare och vara med och stötta laget. Det är ju alltid bra att ha en tjej med i ledartruppen också. Vi får se lite, för just nu har motivationen inte varit på topp. Jag har varit nere på några matcher och nån träning ibland. Men det kommer nog bli mer ju längre rehaben med knät går också.
