Christoffer Åhlander: Christoffer Åhlander: ”Där har vi lokalidrotten i sitt esse”
Jag älskar lokalidrott, det är något unikt med hela dess atmosfär. Välj en valfri ort och gå in i deras sporthall så förstår du. Det går nästan att ta på den, du känner stämningen i väggarna på något vis. I synnerhet på mindre orter, det är något med klubbar från större städer där den inte riktigt finns i samma utsträckning. Kanske är det mindre försäljning av bullens korv + en kaffe för tio kronor. Eventuellt finns det fler hallar och därmed färre konflikter mellan handbolls- och innebandyspelarna om klister som sitter kvar på golvet. Jag vet inte, men något är det.
Mitt namn är Christoffer Åhlander. Jag är 24 år gammal och studerar idag journalistik i Kalmar. Ursprungligen kommer jag från den lilla trästaden Eksjö i Småland. Nästkommande fem veckorna kommer jag att praktisera på Ölandsbladet och sportredaktionen. Min sportbakgrund inkluderar mestadels handboll och fotboll, även om jag testat på det mesta från hockey till luftgevärsskytte. Min ”karriär” var relativt blygsam i jämförelse med exempelvis Kim Nilssons, då mitt troféskåp inte inkluderar medaljer från någon proffskarriär i Schweiz. I mitt skåp hänger mest säsongsplakat och massa diplom. Bäst finner du nog någon silvermedalj från potatiscupen i Alingsås. Vad vi däremot har gemensamt, är att vi båda kommer från samma värld, men från olika sporter.
Kanske är det gemenskapen i klubbar från mindre orter som skapar det där lilla extra. Jag minns min första handbollsträning, vi samlades i en ring på mittplan för genomgång och introduktion.
”Sitt inte på bollarna, de blir ovala”, säger tränaren.
Vi fick helt enkelt jobba med det material vi hade. Sen var det försäljning av bingolotter nere på stan. Yngre spelare och föräldrar som serverade kaffe och korv i pausvilan. Man får heller inte glömma den helhjärtade supporten som alltid står där på läktaren och håller uppe glöden hos publiken.
Där har vi lokalidrotten i sitt esse. Redan under min första dag på ön så kände jag igen de där vibbarna, det är hemma för mig.
Jag tror det formar en slags personlighet. I intervjuer med lokala tränare och spelare hör jag den gång på gång. Det är en ärlig, men skön attityd. En jämförelse kan dras till glöden i så kallad ”brunkarhockey” och den humoristiska filosofi som tydligt glänste hos den legendariska handbollstränaren Bengt ”Bengan” Johansson. Missförstå mig inte, jag kallar det verkligen inte oseriöst, inte på något sätt och vis. Oavsett om det gäller spel i division 4 eller SSL, hålls ändå en professionell ton och man tar sin uppgift seriöst, både som tränare och spelare. Den inkluderar också en slags ”kötta på”-mentalitet. På planen går man all-in. Det är ett fullblodigt krig, där man fortfarande kan slappna av och bjuda på en zorrofint eller ta intervjusnacket med en klackspark. ”Kötta med glimten i ögat”, jag uppskattar det.
Jag har som sagt inte mina rötter i innebandyn och både handboll- och fotbollsdojorna lade jag på hyllan redan i tonåren. Men vi är uppväxta i samma värld och mitt intresse för sport brinner fortfarande lika starkt. Under några veckor framåt kommer jag som sagt att praktisera på Ölandsbladet och det ska bli härligt att få grotta ner sig i den lokala idrotten. Att få känna lukten av den märkligt fantastiska kombinationen av svett och liniment, analysera matchstatistik, ta pulsen på läktaren och ta del av snicksnacket. Vem vet, kanske köper jag till och med en kaffe och korv i periodpaus. Lite oklart om det fortfarande kostar tio kronor dock. Jag har hört rykten på redaktionen om att det kostar runt 20 kronor i Färjehallen.
Ölandsidrotten levererar i högsta grad och det vill jag berätta mer om.
