De båda tvillingbröderna Fredrik och Mikael Friberg spelar kommande säsong innebandy i SSG. När Ölandsbladet träffade de båda inför säsongen tog vi tillsammans beslutet att vi inte skulle prata om dem som ett tvillingpar. Inte som individer och inte heller idrottsmän för den delen. De båda har istället fått lätta på sina hjärtan och berätta om den mörka sorg de har burit på sedan december i fjol.
Men vi spolar tillbaka livsbandet en bit först.
Det blir en historia om en pappa och hans två söner. Deras far, Roger, var en sportälskande man som fick in sina pojkar i samma intresse och sedan följde de hela deras idrottskarriärer – nästan.
Var det han som drog in er i idrotten eller var det på eget bevåg?
– Det har vi pappa att tacka för. Idrotten har ju funnits där i hela våra liv. Vi började i ”Björnligan” i hockey, sex år var vi då. Sedan har det bara fortsatt med hockey, fotboll och innebandy. Vi höll på med alla sporter samtidigt ett tag. När vi spelade fotboll så var han med som materialare och tränare där. Samma sak i hockeyn, där var han också med som materialare. Han har alltid haft ett intresse för sport, förklarar Fredrik.
Roger följde Fredrik och Mikael slaviskt. Att bevaka de båda blev hans stora fritidssysselsättning. Han var deras största supporter.
– Pappa har ju varit vår stöttepelare i våra liv. Den som dragit med oss på saker och ting, alltid funnits där för oss. Han har verkligen varit som en pappa ska vara, gjort allt för oss, älskat oss, säger Mikael.
Mikael Friberg
Bor: Lindsdal
Familj: Sambon Rebecca samt barnen Charlie och William
Gör: Målare på Deurells måleri
Favoritlag: Kalmar HC
Övriga intressen: Golf.
Under högstadietiden valde Fredrik bort hockeyn. I samma veva slutade Mikael med innebandyn. De båda satsade vidare på det de själva tyckte var roligast. När fotbollen försvann var Fredrik till slut en innebandyspelare samtidigt som Mikael var en hockeylirare. Mikael har stått för en resa med Kalmar HC som har gjort honom till en stor profil i klubben. Med på resan fanns hans två största fans; pappa Roger och brorsan Fredrik.
– Vi har varit två trogna supportrar. Det har blivit många härliga minnen med pappa, hockey och ”Micke”. Vi åkte på de bortamatcherna vi kunde, ihop, det var väldigt kul. Det har varit en väldigt rolig tid att följa honom i hockeyn.
Många hallar?
– Väldigt många små, trånga och kalla hallar. Det bästa minnet är när vi var i Valdemarsvik, när de gick upp i tvåan och ”Micke” gjorde det avgörande målet. Det var något alldeles extra.
”Micke”, hur var det att göra det målet?
– Det var väldigt roligt, ett fint minne man har, säger Mikael.
Största minnet i karriären?
– Ja, det tycker jag. Så länge vi kämpade under division 3 för att gå upp i division 2. Man hade lagt ner så mycket tid och det var mycket Kalmarsupportrar där och stöttade. Att göra ett så viktigt mål i det skedet är något jag alltid kommer bära med mig.
Efter det målet har Kalmar HC skenat iväg genom seriesystemet, både under och efter Mikaels tid i klubben. De båda följer fortfarande KHC, men Fredrik gör det inte på samma sätt längre. Han är inte lika passionerad som han varit.
– För mig blir det inte riktigt samma sak när ”Micke” inte spelar. Jag tycker inte det är lika roligt även om jag går på de matcherna jag kan. Men inte alla matcher.
Fredrik Friberg
Bor: Ljusstaden, Kalmar
Familj: Sambon Emilia och dottern Wera
Gör: Golvläggare på Hagbloms Golv
Favoritlag: Kalmar FF, Kalmar HC, Leksands IF
Övriga intressen: Golf, cykla i terräng, utflykter med familjen, läsa om lokal sport.
Roger har tillsammans med sina söner suttit på otaligt många läktare. I ishallarna tillsammans med Fredrik för att kolla på Mikael och i sporthallarna med Mikael för att se på när Fredrik spelade innebandy.
Men så en dag kastades allt omkull, eller runt, som i en tumlare. Från ingenstans hände något som förändrade brödernas liv. Något som påverkar de båda väldigt mycket fortfarande och förmodligen alltid kommer att göra.
Bröderna gick in i en nyskapad fas i livet, tillsammans, men framför allt var för sig. Som individer upplever de något som innebär en smärta som går att ta på.
***
Den 28 december 2022 – det är match i Hatstore Arena mellan Kalmar HC och Tranås.
Mikael var på plats med sin son och sambo för att se matchen.
– Vi skulle precis sätta oss på läktaren när det var en kompis, som också var fastighetsägare hos pappa, som ropade på mig. Han frågade om jag hade pratat med pappa något under dagen. Just där och då kände jag att det var något som sög tag i magen. Vad är det som har hänt? Vad är det nu? Hans särbo hade försökt få tag i honom men han var inte anträffbar. Annars gick han alltid att få tag i, han ringde alltid upp.
När Mikael kom till arenan fanns inget annat i tankarna än att farsan var där, precis som vanligt, även om de inte hade hörts av under dagen.
– Han skulle själv gå på matchen. Även när inte jag spelade hockey så hörde han alltid av sig, ringde och pratade lite hockey. Om hur det skulle gå, vilka som var borta och så vidare. Han var väldigt intresserad.
Fredrik var även han, sin goda vana trogen, på väg till arenan för att se samma match. Han hade sin då gravida sambo med sig.
Men Fredrik hann inte komma in i arenan förrän han fick vända om.
– Jag fick ett samtal av pappas särbo. Hon frågade mig om jag hade pratat med pappa något. De skulle gå och kolla på matchen ihop och hon hade inte fått tag i honom på hela dagen. Där och då, i det samtalet, så kände jag att det var något som inte stod rätt till. Jag sa till pappas särbo att hon skulle åka bort och plinga på.
När särbon åkte hem till Roger för att plinga på var det ingen som öppnade.
– Jag sa till henne att lyssna i brevlådan och så bad jag Emilia (Fredriks sambo) ringa till pappa. Då hörde jag hur pappas telefon ringde genom min telefon. Det gjorde mig väldigt orolig.
”Jag tror pappa är död”Fredrik Friberg
De båda bröderna begav sig omedelbart mot sin pappans bostad som låg bara ett stenkast från arenan. Redan på vägen dit började tankarna cirkulera hos de båda. Fredrik gjorde sig beredd på det värsta redan då.
– När vi var på väg dit sa jag till Emilia att ”jag tror pappa är död”. Hon sa ”nej, nej nej”, men min magkänsla sa det.
När Fredrik och Mikael var på plats utanför lägenheten kastades illavarslande indikationer mot de båda. Bilen stod parkerad utanför...
– Jag såg också att det lös i lägenheten, i hallen, det var ju mörkt ute. Vi fick tillkalla polis och så kom fastighetsägaren, Marcus, som jag träffade i ishallen. Alla stod utanför, båda våra familjer, pappas bror Pelle. Ja, det var mycket folk.
När polisen kom till platsen blev stämningen om möjligt ännu mer allvarsam.
– Jag kommer aldrig glömma den bilden man har av när poliserna gick upp för trappuppgången och in i lägenheten. Hur de lös med ficklampa upp och ner i lägenheten, det var som på film. Sedan stannade de vid vardagsrummet, vid soffan och drog igen gardinen. Då förstod vi.
Enligt de båda kunde scenariot bara tyda på det värsta tänkbara – de hade rätt.
– Polisen kom ut till oss och sa att de hade hittat vår pappa avliden i soffan. Där och då tappade jag det. Jag bara sprang iväg, skrek och grät. Jag slutade aldrig gråta, det bara rann ur mig, säger Fredrik.
Mikael:
– Jag blev sittandes på gatan, på huk, tills min sambo kom.
Det visade sig att Roger hade drabbats av ett plötsligt hjärtstopp.
– Vi vet nästan scenariot helt. Han hade gått upp som vanligt, tidigt, gjort sina grejer. Han hade bryggt kaffe, tagit fram sin matlåda och matväskan. Kaffet var i termosen, det hade han redan hällt i. Där någon gång måste han ha känt någonting. Han var på väg att klä på sig, det var bara snickarbyxorna som låg vid golvet vid hans sovrumsdörr. Han hade satt sig i soffan och somnade där sittandes. Det tog tvärstopp, han kämpade ingenting och det var inget vält, eller något annat som tydde på att han hade kämpat, förklarar Fredrik.
Sedan den dagen har vardagen varit en annan för de båda. Fredrik och Mikael påbörjade ett sorgearbete dels var för sig, men också tillsammans.
– Jag försöker bearbeta det fortfarande. Mycket samtal, mycket sms med mina och pappas vänner också faktiskt. Det är mest det jag har jobbat med. Men det är svårt att förklara hur man bearbetar något sånt här. Man får dippar. Mina vänner har varit guld, men också familjen givetvis. Men det är inte så lätt att prata om allt, man är inte så stark som man tror, säger Mikael.
För Fredrik har det varit en utmaning att släppa lidelsen ifrån sig.
– Jag håller mycket känslor inom mig. Jag är inte så öppen när det kommer till känslor. Det har slagit hårt på mig. Jag har haft väldigt många dippar, när det bara brustit. På jobbet, överallt. Men man har haft ett otroligt stöd. Min arbetsgivare och chef har varit väldigt förstående och har varit till stort stöd. Kompisar men också Emilia och hennes familj har varit enormt viktiga för mig. Där har jag kunnat vara öppen och prata. Jag har de att tacka för väldigt mycket. Min sambo Emilia har varit helt fantastisk under hela tiden, hon har varit så förstående. Jag har legat i hennes famn och gråtit många kvällar när det brustit för mig. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka henne. Vår storasyster bor i Göteborg och vi har haft daglig kontakt. Hon har funnits där för oss via telefon. En som också visat oss enormt stöd är pappas lillebror Pelle, han har verkligen varit enormt viktigt för oss alla.
Allt gick väldigt fort. Från att de tillsammans skulle kollat på hockeymatcher till att bröderna nu skulle ta hand om ett dödsbo från sin far.
– Vi har gjort mycket ihop. Jag ska inte säga att någon har gjort mer än någon annan. Det har varit olika bitar. Man har ju aldrig gått igenom något sånt här innan och det är mycket med papper och så. Allt ska gå så fort. Men vi valde att ta tag i pappas boende direkt nästan. Det blev som ett sorgearbete. Vi gick igenom alla pappas grejer. Tyvärr fick man slänga en hel del, man kan ju inte förvara allt. Men vi hittade många gamla bilder, på pappa och oss. En del hockeytröjor och så. Det är fint att ha som minne.
Mikaels son hann träffa sin farfar – som nu är borta.
– När ens treåriga grabb frågar efter farfar, då är det svårt. Bara för några veckor sedan tog vi beslutet att jag måste berätta för Charlie att farfar inte kommer att komma igen. Vi åkte ut till kyrkan och gravplatsen för att berättade att han ligger där och är i himlen nu. Det var en sten som släppte från mitt hjärta.
Samtidigt dras Fredrik med det tunga faktumet att hans nyfödda dotter aldrig kommer att få träffa Roger.
– Pappa skulle precis bli farfar igen. Emilia var ju höggravid mitt i allt. Det krockade lite för mig, både sorg och glädje. Det är klart att jag blev helt överlycklig när min dotter Wera kom. Men så blir man ju påmind om pappa hela tiden, att han aldrig fick träffa henne och Wera kommer ju aldrig få träffa sin farfar. Det gör ont i mig. Han var så glad i alla barnbarnen och var så glad att han skulle bli det på nytt. Vi har fått reda på det efteråt, att han snackade ofta om sina barnbarn, om hur stolt han var, säger Fredrik.
Sista gången de båda träffade sin pappa blev på julafton.
– Han var jultomte hemma hos oss. Det är ett fint sista minne. Vi har bilder och så från kvällen, säger Mikael.
Fredrik minns väl hans sista möte med honom.
– Pappa skjutsade mig på julafton, till min sambos familj. Det är det sista minnet jag har med pappa. Vi sa god jul till varandra, sedan åkte han iväg. Det var den sista gången jag såg honom. Det gör nästan lika ont varje gång jag kör över Ölandsbron.
Även Mikael vittnar om att han i vardagen ofta blir påmind om sin bortgångne pappa.
– Vi båda, jag och ”Fredde” är ju hantverkare och pappa var ju snickare. Han kände många i stan, det har man märkt. Åker man ut på något bygge så är det alltid någon som frågar. Det kommer nog alltid att vara så. Jag är okej med det, annars säger man ju ifrån att man inte vill prata om det. Så gjorde jag ibland i början, om det var någon man inte kände eller så.
Och så var det ju den där fastighetsägaren. Han har under tiden efteråt visat sig bry sig om mer än bara bostaden.
– Pappas fastighetsägare var helt fantastisk. All eloge till Marcus. Han var grym, till stor hjälp.
SSG IF–Moheda IBK
Tid: Lördag, 17.00.
Plats: Torslundahallen.