Annons

Anderberg: ”Receptet på en magisk VM–händelse”

Fotbolls–VM. Magiska ögonblick. Men vad skiljer en för stunden ytterst fascinerande Senegal–Polen-match från ett livslångt minne? För mig krävs den här trestegsraketen med episoder.
Före: Dålig humor, dålig sömn, dålig aptit, dålig koncentration och dåligt självförtroende.
Under matchen: Att man inte vågar titta.
Efteråt: Att man minns exakt vad man gjorde resten av livet.
Krönika, fotboll • Publicerad 23 juni 2018
Magnus Anderberg, sportredaktör Ölandsbladet.

Ni gissade rätt. Även den här VM–krönikan har sitt ursprung i VM–94. Trots att mitt fotbollsintresse växte när jag var nio år och samlade fotbollsbilder till VM –90 och är den turneringens stora försvarare (kanske den enda). Men mina starkaste upplevelser är av det mer triviala slaget.

1) Carlos Valderamas väldiga hår.

Annons

2) Roger Millas målgest där han såg ut att kissa ner hörnflaggan och njuta hejdlöst av det. 3) Att Argentinas målvakt Goycochea på riktigt kissade på sig i straffområdet.

4) René Higuitas långa utrusningar, och väldiga hår.

5) Att Maradona kunde missa en straff (mot Jugoslavien).

Det blev liksom lite mer fotbollsrelaterat 1994. Och mer fokus på folk som kunde göra mål på straff, eller rädda straffar. Hjärnan är ju helt bisarr egentligen. Jag minns att jag gick ner och tog en dusch direkt vinsten i åttondelsfinalen mot Saudiarabien. Men jag minns knappast en enda av de spanska glosor som man tragglade varje vecka i två år.

Men matchen som för mig definierar magiska ögonblick är Sverige–Rumänien. Egentligen enda matchen i livet som klarat av trestegsraketen – än så länge.

Vi var på semester på Gotland med familjen. Jag minns att jag knappt sovit en blund, hur vi sprang och härmade Klas Ingessons älgakliv och drog Arne Hegerfors–citat typ ”Ett ett står det på tröjan och 1–1 står det i matchen”. Kommer ihåg att jag inte klarade av att äta upp min 88:an-glass. Det har nog aldrig hänt före eller efter. Och minns känslan av att det var kört på förhand, Rumänien med Hagi och Dumitrescu hade ju slagit ut självaste Argentina med propagandalir.

Vi tog in på ett vandrarhem. Började kolla matchen ute i ett gemensamt TV–rum. Men ju längre matchen led desto mer berusad (inte bara av upphetsning) blev gästerna. Mamma och pappa var förståndiga nog att ta mig och mina bröder in på rummet. Det gjorde inget. För vi vågade ändå inte titta. Vi låg i våra dubbelsängar och lyssnade vidare på Radiosporten. Skräckblandad förtjusning. I efterhand har jag förstås sett de där straffmålen så många gånger så att det känns som jag var där. Men i själva verket vågade vi inte ens ha igång radion till slut.

Vi var dödstysta i mörkret och lyssnade på vrålen från TV–rummet. ”JAAAA” och ”NEEEEJJJJ”. Men framför allt lyssnade vi in tystnaden. Brölandet var skrämmande men motsatsen ännu värre. Vi förstod att om ingen gastade och gapade längre så var det kört. Så blev det aldrig. Berusningen av glädje var liv halva natten.

Jag minns till och med dagen efter, när jag köpte både Expressen och Aftonbladet. Extrabilagorna om bragden kletade jag sedan fast på väggarna i pojkrummet med häftmassa. Fortfarande finns de kvar i en kartong där hemma.

Jag såg alltså inte ens matchen. Ändå är det den bästa jag sett i hela livet.

Annons

Jag förstår ju att det där trestegsraketen aldrig kommer överträffas, barndomsminnen tar ett annat livgrepp om hjärnan. Men när Sverige nu är med i VM och ska möta självaste Tyskland så väcks åtminstone hoppet igen. Och visst fanns lovande tecken mot Sydkorea. Många dåliga skämt om Marcus Berg och Ola Toivonens likbleka målform. Min kollega Jenny vågade inte titta när "Granen” skulle avgöra på straff. Och jag är inte sugen på 88:an-glass. Fast det sistnämnda går nog som fusk i sammanhanget, för midsommarveckan är det ju jordgubbar med redig vaniljglass som gäller!

Magnus AnderbergSkicka e-post
Så här jobbar Ölandsbladet med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons