Nyheter

Slöare, lägre, svagare...

Nyheter • Publicerad 26 april 2008

SPORTKRÖNIKA

Idrottshistorien sträcker sig minst lika långt tillbaka som det civila samhällets framväxt. Det gör historien om fusk och fuskare också.

Antikens greker använde alla möjliga (och omöjliga) medel för att bli snabbare, kasta längre, och för att bli starkare. I det antika dopingskafferiet fanns en nätt blandning av diverse svampar, dekokter och testiklar från olika djur – kunskap om testosteron är inte dagsfärsk, om nu någon trodde det.

I vår moderna, och något mer sofistikerade (?) tid, har atleterna kört med allting från anabola steroider och tillväxthormoner till epo (för ökad tillväxt av röda blodkroppar) och kokain. Men redan 1800-talets cyklister – just cykel är rena pionjärssporten i modern idrottshistoria när det gäller doping – rullade igång på dopingcoctails bestående av efedrin, kokain och amfetamin.

Ett annat, ”tidig-modernt” exempel: i Herrans år 1904 kollapsade amerikanen Thomas Hicks efter att ha tagit OS-guld i maraton. Hicks överlevde och medicinska tester visade att han petat i sig stora mängder stryknin. Ett synnerligen potent, men även centralstimulerande gift – i måttliga doser. Att DDR:s sportministerium hade ett centralt motto för sina idrottsmän och kvinnor: ”Alle man till sprutorna”, är tämligen välkänt.

Motkrafterna mot detta pillertuggande och injicerande raseri växte sig dock med tiden allt starkare. Och för knappt 20 år sedan (1989) infördes, bland annat på ett mycket starkt initiativ från svenskt håll (Arne ”dopingprofessorn” Ljungqvist), en regel som gjorde det möjligt att testa atleterna även utanför tävlingsarenorna. Och vad händer? De fantastiska resultat som fått oss vanliga dödliga att oooha och aaaaha blir plötsligt, nästan över en natt, mer fattbara och rent av ”mänskliga”. Särskilt märkbart är det på spinnsidan i traditionella kraftgrenar som spjut, kula och diskus. Även männens resultat i samma grenar sjunker märkbart.

Nästa stora dipp i kurvorna blir 1999 när världsantidopingbyrån WADA bildas. Nu betyder det förstås inte att alla dopinglaboratorier klappat igen. Snarare har de blivit än mer sofistikerade. Dessutom har en alltmer avancerad medicinsk-teknisk utveckling medfört nya, och näst intill olösliga, dopingproblem. Vistelse i en höghöjdskammare för att biffa upp antalet röda blodkroppar, som exempelvis svenska längdskidåkare regelmässigt sysslar med, är det doping? Och hur är det med genterapi? Att modifiera kroppens egna celler för att producera olika substanser, vilket är fullt möjligt idag, är det doping? Eller om samma genterapeutiska behandling används för att stimulera en skadad muskel som därefter blir starkare efter behandlingen, är det doping?

Bli alltså inte förvånade om kurvorna plötsligt vänder och vi får ett kvinnligt världsrekord i kula på 25 meter eller så. Kanske redan i Beijing, om det nu blir något OS...

Så här jobbar Ölandsbladet med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.