Vid sidan

Mer än någonsin har de senaste månaderna påmint oss om att det finns det som är mitt i och det som är vid sidan av.

Mitt i har de levt som varje dag har kämpat för att människor skall överleva sjukdomsfienden. Mitt i har de levt som inte har kunnat stanna hemma från sina jobb – därför att vi andra har behövt dem. Mitt i har de levt som vi har upptäckt gör de där självklara, nödvändiga, viktiga vardagssysslorna. Hon som kör sopor, han som städar. Hon som packar upp varor på hyllorna i matvaruaffären eller packar ner dem i kassar till de kunder som inte kan besöka affären.

Mitt i. Där livet fortgår. Några vanliga dagar finns inte, men livet fortgår alla de ovanliga dagarna.

Kanske hen som lever sitt liv mitt i någon gång önskar att hen skulle kunna stå vid sidan av. För en liten stund. Låta andetagen bli lite djupare, lite lugnare.

Att stå vid sidan av – det kan vara skönt och avkopplande. Men det kan också vara en sorg. Att tvingas till att inte få ha nära kontakt, att tvingas till att inte få möta sina vänner och sin familj så där nära som vi brukade och så innerligt gärna vill. Att tvingas till att arbeta hemifrån, fysiskt avskild från kloka kollegor och ensam vid fikarasten.

Det är där vi lever.

Den som måste leva mitt i – hon och han önskar att de åtminstone för en stund skulle få dra sig tillbaka. Och den som måste stå vid sidan av längtar efter att få vara med, vara behövd, bli en del av det sjudande livet.

En gång byggdes vagnsskjulet som ett skydd för de dyrbara jordbruksmaskinerna. Det skulle stå stadigt för att garantera överlevnaden för det som var mera ömtåligt. Sedan behövdes det inte längre. Maskinerna fick andra skydd. Och skjulet får stå kvar – vid sidan av.