Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Vid sidan

Att finna sig i att stå vid sidan är inte enkelt. För en tid sedan var det en helt annan sak.Då var jag en del av livet, nu får jag vara med men ändå inte” – tänker måhända det gamla vagnsskjulet.
En gång så rak, stark och tålig till skydd för det mer ömtåliga. Nu står den där, ensam...
En gång så rak, stark och tålig till skydd för det mer ömtåliga. Nu står den där, ensam...
Foto: Peo Nilsson

Mer än någonsin har de senaste månaderna påmint oss om att det finns det som är mitt i och det som är vid sidan av.

Mitt i har de levt som varje dag har kämpat för att människor skall överleva sjukdomsfienden. Mitt i har de levt som inte har kunnat stanna hemma från sina jobb – därför att vi andra har behövt dem. Mitt i har de levt som vi har upptäckt gör de där självklara, nödvändiga, viktiga vardagssysslorna. Hon som kör sopor, han som städar. Hon som packar upp varor på hyllorna i matvaruaffären eller packar ner dem i kassar till de kunder som inte kan besöka affären.

Mitt i. Där livet fortgår. Några vanliga dagar finns inte, men livet fortgår alla de ovanliga dagarna.

"Det finns bara två sätt att leva våra liv. Ett är som om inget är ett mirakel. Det andra som om allting är ett mirakel."

Kanske hen som lever sitt liv mitt i någon gång önskar att hen skulle kunna stå vid sidan av. För en liten stund. Låta andetagen bli lite djupare, lite lugnare.

Att stå vid sidan av – det kan vara skönt och avkopplande. Men det kan också vara en sorg. Att tvingas till att inte få ha nära kontakt, att tvingas till att inte få möta sina vänner och sin familj så där nära som vi brukade och så innerligt gärna vill. Att tvingas till att arbeta hemifrån, fysiskt avskild från kloka kollegor och ensam vid fikarasten.

Det är där vi lever.

Den som måste leva mitt i – hon och han önskar att de åtminstone för en stund skulle få dra sig tillbaka. Och den som måste stå vid sidan av längtar efter att få vara med, vara behövd, bli en del av det sjudande livet.

En gång byggdes vagnsskjulet som ett skydd för de dyrbara jordbruksmaskinerna. Det skulle stå stadigt för att garantera överlevnaden för det som var mera ömtåligt. Sedan behövdes det inte längre. Maskinerna fick andra skydd. Och skjulet får stå kvar – vid sidan av.

Veckans dikt

Vagnsskjulet

Tänk att en ble
som gammel så sne
förr stadier å bre
en skjulte re´skap ett par tre.
Men tias tann
kan ingen stann
en stramer upp så gott en kan
me stolthet så rätt å sann.
Peo Nilsson

Läs mer