Vänskap – att se och bli sedd

Vi föds och vi börjar betrakta omgivningen, så småningom börjar vi fokusera mer och mer. Vi lär oss att se och ta in omgivningen. Lär oss att känna igen människor och förstå sammanhang. Allt tack vare våra ögon. Så mycket i våra liv är beroende av att vi ser. Och hur vi ser.

På distans kan vi se på vår omvärld och varandra utan att komma för nära. Utan att behöva bli involverade och engagerade. Vi ser – men ändå inte. I sämsta fall möter vi varandra med ilskna blickar, med avundsjuka och irritation som också syns i våra blickar.

Men så finns det ett annat sätt att se. När öga möter öga med värme. När min själs spegel möter din och vågar stanna kvar. När blicken inte vänds bort. När den istället stadigt tar emot din blick och ger tillbaka.

Då gläntar vi också på det inre. Det som finns där men som inte alltid kan sägas med ord. Det som finns och känns men som kanske bäst kan uttryckas med tårar. Ur själens spegel.

En varm, snäll blick från människans bästa vän kan vara till både glädje och tröst för den som inte möter så många andra vänliga blickar. Blickar som vill se på riktigt.

Att se och bli sedd, det är verklig vänskap. Att lyssna och vilja förstå, det är verklig vänskap. När vi på de sätt som fungerar just då visar att vi vill möta varandra, då kan under ske. Då kan den riktiga vänskapen växa. Vänskapen som kräver ett öppet hjärta.

En vilja att se. En vilja att ge. En vilja att lyssna, ta emot, stanna kvar. Då kan också orden sägas: Jag vill vara din vän! Högt uttalade eller bara genom en varm kram.