GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Societetsparken skulle bli ett villakvarter

Societetsparken i Borgholm har anor sedan mitten av 1880-talet då staden hade utvecklats till en fashionabel och välbesökt bad- och kurort. Kvarteret Falken, som det heter i stadsplanen, var från början delvis ett vattensjukt och ogästvänligt område, men blev så småningom en lummig oas där badgästsocieteten förlustade sig. Men det var på håret att parken hade förvandlats till ett villakvarter med åtta tomter, eventuellt med höghus i den östra delen!
Borgholm • Publicerad 12 september 2020 • Uppdaterad 9 oktober 2020

Längs Slottsgatan i kvarteret Falken bodde på 1870-talet Gustaf Herman Lembke, en förmögen och säregen ungkarl, som levde rentierens behagliga liv men var avogt inställd till badgäster. I samband med införandet av en stadsstyrelse 1875 fanns två kandidater till ordförandeposten, vice häradshövding Ludvig Sjöbohm och skåningen Lembke med samma titulatur. Lembke traktade mycket över den fina titeln och lät förstå att staden skulle bli hans arvtagare om han fick ikläda sig ordförandeskapet i stadstyrelsen.

Valet delade dock Borgholm i två läger och det sjöbohmska partiet avgick med seger, med påföljd att Lembke rev testamentet som skulle gjort Borgholm till en förmögen stad. Uppgifterna gjorde nämligen gällande att han var god för 400 000 kronor, en oerhörd summa på den tiden.

Häradshövding Gustaf Herman Lembke var en förmögen ungkarl som hade en avog inställning till badgäster. Men som ett ödets ironi blev hans trädgård ett populärt tillhåll för just badgäster.
Häradshövding Gustaf Herman Lembke var en förmögen ungkarl som hade en avog inställning till badgäster. Men som ett ödets ironi blev hans trädgård ett populärt tillhåll för just badgäster.

Att Lembke ogillade badgäster var välbekant, men mot barnen var han mycket vänlig. Det har beskrivits i detta stycke av rektor E L Ekman vid Borgholms pedagogi:

– Det var visst blott en enda gammal ungkarl i staden, Gustaf Herman Lembke som residerade i den stora trädgården nere vid hamnen. Vattnet gick upp till trädgårdens yttre gräns (till fontänen med planteringen, reds anm) men där blev det sedan utfyllt och planterat för stadens räkning. Lembke bjöd gärna stadens barn att komma in och äta av trädgårdens härliga frukter. Det gällde då att äta så mycket man någonsin förmådde, ty stoppa på sig var förbjudet.

– Han hade en gunga uppställd i trädgården, och det hände väl att man bad att få komma in och i förhoppning att bli bjuden på frukt, vilket hopp alltid gick i fullbordan. Gungandet efter det intensiva fruktätandet var dock inte alltid till barnungarnas fördel och kunde någon gång sluta med sjösjuka. Det var inte blott äpplen, päron, plommon och bigarråer han hade. På boningshusets södra gavel mognade stora, härliga druvklasar, gröna och blå. Och inomhus fanns alltid en stor låda med apelsiner, en dåförtiden dyrare och mera sällsynt vara.

På en karta över Borgholm, daterad 1883, ser man att den övre delen av kvarteret Falken är utlagd som byggnadstomter medan den nedre fortfarande är vattensjuk mark.
På en karta över Borgholm, daterad 1883, ser man att den övre delen av kvarteret Falken är utlagd som byggnadstomter medan den nedre fortfarande är vattensjuk mark.

Men det fanns ett undantag när det gällde den avoga inställningen till badgästerna, som blev fler och fler för varje år. Mitt emot den lembkeska trädgården låg Hotell Victoria (senare Hotell Riddaregården, reds anm) och med hänsyn till detta läge var det förklarligt att ett par resande herrar, av bristfällig anvisning, tog fel och kom in i Lembkes trädgård där de slog sig ned i en soffa och knackade i bordet.

Lembke, som nog anade sammanhanget gick fram och hälsade en smula avmätt på främlingarna.

– Vad kan man få här frågade en av dem.

– Åja, lite av varje, svarade Lembke.

– Kan man få punsch här?

– Ja, för all del.

– Vad finns det för punsch då?

– Här finns Cederlunds och Högstedts och Karlshamns.

– Ta fram en Cederlunds då.

Så här berättar rektor Ekman vidare:

– Lembke gick in och jungfrun kom snart ut med en hela Cederlund, vatten och tre glas. Främlingarna tittade på varandra och undrade ett ögonblick över ortens sed, men när den förmodade källaremästaren höjde sitt glas och sade ”skål mina herrar” kunde man se, att de inte alldeles ogillade den lilla stadens sätt att mottaga främlingar. Eftermiddagen blev mycket trevlig och främlingarna frågade hur mycket de blev skyldiga.

– Ingenting, bugade Lembke.

– Ingenting?

Nej, naturligtvis, skrattade värden och tackade för att herrarna varit så vänliga att uppsöka honom, fast de haft så kort tid på sig.

– Är detta icke hotellträdgården?

– Nej, det är min trädgård. Jag är häradshövding Lembke, det vet hela stan.

I den övre delen av parken står en äkta kastanj, förmodligen planterad under häradshövding Lembkes tid.
I den övre delen av parken står en äkta kastanj, förmodligen planterad under häradshövding Lembkes tid.

Och så här avslutar rektor Ekman beskrivningen av den humoristiska händelsen:

– Det blev några alldeles förskräckliga ögonblick och det var säkerligen nu ännu mera smärtsamt för resenärerna att ångbåtens avgångstid omedelbart förestod. De kunde icke få tillfälle att besvara den originella gästfriheten och under intensiva ursäkter tog de avsked. Och Lembke stod kvar vid sin lilla port och skrattade inom sig åt skämtet.

Behovet av en societetslokal blev i början av 1880- talet allt större, i takt med det ökande antalet badgäster. Hotell Victoria hade fått tjänstgöra som sådan och 1884 användes skolans gymnastiksal i kyrkan som sällskapslokal. Men detta blev kortvarigt då det framkom att badgästerna spelade kort i lokalen!

Frågan om uppförandet av en societetssalong blev alltså alltmer aktuell och en lämplig plats fanns också, nämligen Lembkes trädgård som staden förvärvat efter häradshövdingens frånfälle. I april 1885 utlystes ett sammanträde i Stadshuset ”med de samhällsmedlemmar som önska stadens utveckling som badort, för att rådgöra om lämpligaste sättet därför.” Sammanträdet leddes av kyrkoherde Lindstedt ( en av de stora tillskyndarna för en badort, reds anm) och den första frågan: bör något göras för stadens utveckling?, besvarades med ett unisont ja.

Societetslokalen var flitigt frekventerad av olika föreningar och sammanslutningar.
Societetslokalen var flitigt frekventerad av olika föreningar och sammanslutningar.

I maj beslöt så stadsfullmäktige att anslå 14 000 kronor till ett societetshus i Lembkes trädgård, vilken samtidigt fick namnet Stadsträdgården. Och under sommaren stod byggnaden färdig. Den innehöll en stor sällskaps- och festsal och i vardera hörnet fyra rum och kring hela huset en rymlig veranda. Av hörnrummen användes tre som biljardrum och ett som musikrum och dessutom fanns ett kök. I övervåningen fanns också fyra mindre rum, två med spelbord, ett med skrivbord och ett med förvaring av trädgårdsmöbler

1885 invigdes Societetshuset med en festlig tillställning med en mängd inbjudna personer, bland andra lagman Palme från Kalmar som i humoristiska verser framförde badsällskapets tacksamhet.
1885 invigdes Societetshuset med en festlig tillställning med en mängd inbjudna personer, bland andra lagman Palme från Kalmar som i humoristiska verser framförde badsällskapets tacksamhet.

Till den festliga invigningen var en mängd personer inbjudna, bland andra lagman Christian Adolf Palme från Kalmar (Olof Palmes anfader, reds anm) som i humoristiska verser framförde badsällskapets tacksamhet. Invigningen inleddes med samling i trädgården, varifrån man under musikkapellets toner tågade in i den nya byggnaden. Societetshusbyggnadskommitténs (puh!) ordförande, kyrkoherde Lindstedt, redogjorde för dess tillkomst och därefter bjöds det på sketcher, sång och mera musik innan invigningsbalen tog vid.

– Salongen företrädde en rörlig och brokig tavla; i ett hörn serverade societetsdamer åtskilliga förfriskningar, i ett annat hade man anordnat ett postkontor och vid ena dörren i salongen fanns en våg där man kunde få veta sin vikt, rapporterade Ölandsbladet.

– Aftonens musikaliska underhållning inleddes med avsjungandet av en ”ovädersvisa”, författad av lagman Palme med anledning av den ruskiga väderlek som rått under en längre tid. De kvicka kupletterna mottogs med bifall. Åtskilliga sångare, som anlänt från Kalmar, uppstämde flera och livligt applåderade kvartetter och den angenäma festen avslutades med dans.

Understödsföreningen Senapskornet var, som synes, en mycket aktiv sammanslutning
Understödsföreningen Senapskornet var, som synes, en mycket aktiv sammanslutning
Basarer till förmån för medellösa badgäster var ett ofta återkommande evenemang.
Basarer till förmån för medellösa badgäster var ett ofta återkommande evenemang.

Sommaren 1885 var också födelseåret för understödsföreningen Senapskornet. Den hittillsvarande föreningen var Badsällskapets egen och dess fond benämndes ”Understödsföreningen för behövande badgäster.” Den 1 augusti sammanträdde på initiativ av grevinnan Honorine Stackelberg, född Adelswärd, fröken Christine Rogberg och några badgäster i vindsrummen i Societetshuset tillsammans med kyrkoherde Lindstedt. Man beslöt att bilda en förening bland badgästerna ”för gemensam uppbyggelse kring Guds ord och insamling medelst förfärdigande och försäljning av handarbeten för understöd till medellösa badgäster i Borgholm”.

1885 byggdes Lembkes boningshus om, försågs med en sirlig veranda och fick rangen som badrestaurant. Den innehöll två matsalar, ett kafé, bostad för källaremästaren och en köksavdelning. Men utrymmena visade sig vara otillräckliga och gästerna fick spisa i omgångar.
1885 byggdes Lembkes boningshus om, försågs med en sirlig veranda och fick rangen som badrestaurant. Den innehöll två matsalar, ett kafé, bostad för källaremästaren och en köksavdelning. Men utrymmena visade sig vara otillräckliga och gästerna fick spisa i omgångar.

Samma sommar byggdes Lembkes boningshus om, försågs med en sirlig veranda och fick rangen som badrestaurant, vilket staden saknade. Här fanns två matsalar, ett kafé, bostad för källaremästaren och en köksavdelning. Restauranten var dock en nödlösning, utrymmena var otillräckliga och gästerna fick spisa i omgångar.

Den 11 augusti 1890 fick Borgholm besök av kung Oscar II och han var inbjuden till lunch i Stadsträdgårdens restaurant, som den kallades. Sedan 1886 förestods den av källaremästare Fredrik Nilsén, bördig från Oskarshamn och han hade en gedigen bakgrund i sin bransch: Började som servitör i Uppsala och kom därefter till Gillet i samma stad innan det blev Hasselbacken i Stockholm. Därefter gjorde han en ettårig sejour på Operakällaren och den befattningen hade Nilsén även under två år på Stadshotellet i Örebro.

Kungliga gäster var inget obekant för Nilsén som tidigare hade serverat både Carl XV och Oscar II, men när det gällde kungalunchen var han inte betrodd av kommittén med kyrkoherden i spetsen. Lindstedt hade därför vänt sig till källaremästare Salomon Svanfeldt, vilken vistades i Borgholm som badgäst, men när Nilsén fick höra detta blev han rasande och förklarade att ingen främmande källaremästare fick sätta sin fot på den restaurant han hyrt.

Det hela slutade dock med att Nilsén fick ombesörja kungalunchen. Han klädde serveringsflickorna i de svenska färgerna och lunchen blev så lyckad att konungen efteråt kom och tackade för god mat.

Källaremästare Fredrik Nilsén, bördig från Oskarshamn, förestod Stadsträdgårdens restaurant mellan 1886 och 1890 och fick den sista sommaren servera lunch för Oscar II under hans besök i Borgholm.
Källaremästare Fredrik Nilsén, bördig från Oskarshamn, förestod Stadsträdgårdens restaurant mellan 1886 och 1890 och fick den sista sommaren servera lunch för Oscar II under hans besök i Borgholm.

– Jag hade visst några tjuvskjutna rapphöns som gick i dem, var Fredrik Nilséns kommentar.

1890 var hans sista säsong vid badorten och efterträdare blev just Salomon Svanfeldt som innehade restaurationen till och med 1898, då Borgholm sedan ett år fått en stor och påkostad badrestaurant. Svanfeldt var mycket riktigt en god restauratör och det har sagts att hans smörgåsbord nämndes med stor vördnad.

Fredrik Nilsén var en källaremästare med gedigen bakgrund med förflutet på bland annat Hasselbacken och Operakällaren i Stockholm.
Fredrik Nilsén var en källaremästare med gedigen bakgrund med förflutet på bland annat Hasselbacken och Operakällaren i Stockholm.
Nilséns  efterträdare Salomon Svanfeldt erbjöd en ståtlig meny till priser som för den tiden var ordinära.
Nilséns efterträdare Salomon Svanfeldt erbjöd en ståtlig meny till priser som för den tiden var ordinära.

Efter att Stadsträdgårdens restaurant hade upphört med sin verksamhet byggdes den om till ett gymnastikhus för badgästerna och man anställde även en gymnastikdirektör. En av dem var kapten Carl Brandt, som innehade befattningen mellan 1909 och 1917. Och vid ett återbesök i Borgholm många år senare mindes han den gamla tiden:

– Till min glädje fann jag att det gamla gymnastikhuset var kvar och till det yttre ganska oförändrat. Där arbetade jag under åtta somrar, den fysikaliska terapin hade stor omfattning och jag hade fyra anställda assistenter.

Kapten Carl Brandt var badortens gymnastikdirektör mellan 1909 och 1917.
Kapten Carl Brandt var badortens gymnastikdirektör mellan 1909 och 1917.

– Under de år jag verkade här hade vi aldrig under 1 000 badgäster, ofta 1 500 och däröver. Det var folk som låg här hela somrarna och kom tillbaka år efter år. Vi arbetade mycket för nöjeslivet och folk hade roligt på den tiden. Inom föreningen ”Nytta och nöje” anordnade vi soaréer och kulturella underhållningar i Societetsparken. Understödsföreningen Senapskornet var också livaktig och där insamlades icke föraktliga summor till hjälp åt behövande vid badorten, berättade Carl Brandt för Ölandsbladet sommaren 1947.

Fyra år senare omkom Carl Brandt på sin motorcykel, blev påkörd av en personbil på La Promenade des Anglais i Nice, där han redan 1911 öppnade ett gymnastikinstitut och vid Berlinolympiaden 1936 var han presskommissarie,

1918 inköptes badorten av ett nybildat bolag, AB Borgholms Kurort och Hafsbad, med direktör Albrekt Strid som legendarisk ledare under tio år. Inledningsvis fick han kritik för anläggningarnas förfall. och det riktades missnöje mot badkapellet som denna sommar minskats från septett till sextett. Detta ansågs vara till stort men för ensemblen då den ensamma fiolen ohjälpligt överröstades av trumpet och basun! Det ska dock sägas att direktör Strid under de första åren lade ned ett stort kapital på upprustningsarbeten. Bland annat inreddes övervåningen på gymnastikhuset till bostadsrum för badgäster och det redan föråldrade Societetshuset genomgick en välbehövlig föryngring.

Den lilla musikpavljongen i parken uppfördes 1902 av badortens dåvarande ägare A R Westerdahl. Som synes stod den från början på en hög sockel.
Den lilla musikpavljongen i parken uppfördes 1902 av badortens dåvarande ägare A R Westerdahl. Som synes stod den från början på en hög sockel.

Ett annat tillskott i parken var den lilla musikpaviljong som 1902 uppfördes av direktör A R Westerdahl som samma år blev ägare av Borgholms badort. Westerdahl var delägare i det stora bageriet Westerdahl & Carsten i Stockholm och var sedan några år sommargäst i Borgholm och ägde Villa Strandbo bredvid Strand Hotell. Paviljongen stod intill Societetshuset, mot Södra Långgatan, men fick en mer synlig plats i samband med en genomgripande upprustning av Societetsparken i början av 2000-talet.

De båda gungorna i parken var populär bland badgästernas barn. Där fanns ibland en lektant som skötte lekarna.
De båda gungorna i parken var populär bland badgästernas barn. Där fanns ibland en lektant som skötte lekarna.

En fin stämningsbeskrivning om societetslivet i parken har gjorts av författarinnan Agnes von Krusenstierna i boken ”Toni´s sista läroår”, utgiven 1926:

– De flesta kvällarna spelade orkestern i det lilla runda lusthuset i parken. Då brukade jag sitta på en bänk strax i närheten. Framför mig syntes över den låga häcken en blå strimma av vatten och ljus, men det var skugga under träden, där musiken saktade silade fram. Kanske var det nu jag började förstå den dragningskraft badorten hade fått för mig. Jag visste det inte genast. Jag visste bara att det var just på den bänken jag måste sitta.

– Och från den platsen kunde jag också se alla dem som skötte orkestern. Anföraren var en blekfet herre med svarta mustascher. Han spelade första fiolen och lät då och då stråken med några lätta slag i luften styra alla de andra tonerna som strömmade till; flöjtens fallande silverdroppar, violoncellens djupa, bedjande stämma, basfiolens brummande och pianots löpningar. De följde honom allesammans, den medelålders damen vid pianot, den smale flöjtblåsaren och den unge mannen som stödde violoncellen mot sina knän.

– Badorten hade inte så mycket att bjuda på. Gamla damer fanns det gott om liksom unga flickor. De lösa herrarna, som om lördagarna dansade i Societetshuset, var unga och självmedvetna och föremål för de danslystna flickornas beundran. Kanske skall det gamla Societetshuset en gång få sin historia upptecknad. Det kommer icke att bli en historia, det kommer att bli många. Men framförallt ska det bli berättelsen om de unga, förväntansfulla flickorna och de oroliga och stolta mammorna. Det är de som fylla Societetshusets gammalmodiga sal, där de grå och kvistiga trägolvet är talgat med ljusbitar, för att det ska bli halare.

Musikkårens bal i Societetssalongen i juli 1901.
Musikkårens bal i Societetssalongen i juli 1901.

– Det är flickorna och mammorna som, när de inte befinner sig i salen, tittar in genom fönstren från verandan, alltid sökande någon med blicken, mamman sin dotter, och dottern någon av de unga männen. Både mamman och dottern hoppas mycket av Societetshuset. I alla tider har kvinnorna väntat sig något av det gamla huset. Den prasslande parken där utanför, ljuset som flödar från fönstren, de bruna verandaräckena där flickorna sitter uppflugna i långa rader mellan danserna, månen som glänser på den bleka sommarhimlen. Alltsammans är romantiskt och gudomligt, och varför skulle då ej en förlovning hända här?

Och i boken ”I livets vår”, utgiven samma år, skriver hon följande:

” Kanske skall det gamla Societetshuset en gång få sin historia upptecknad. Det kommer icke att bli en historia, det kommer att bli många. Men framförallt kommer det att bli berättelsen om de förväntansfulla unga flickorna”, skrev författaren Agnes von Krusenstierna i sin bok ”Toni´s sista läroår”.
” Kanske skall det gamla Societetshuset en gång få sin historia upptecknad. Det kommer icke att bli en historia, det kommer att bli många. Men framförallt kommer det att bli berättelsen om de förväntansfulla unga flickorna”, skrev författaren Agnes von Krusenstierna i sin bok ”Toni´s sista läroår”.

– Det hade varit dans i Societetshuset och ungdomarna samlades, ännu heta om kinderna, ute i den lilla parken där en och annan enstaka lykta kastade ett blekt skimmer över de låga träden och buskarna. De unga pratade högljutt med varandra som om de fortfarande sökte överrösta dansorkestern, vilken för en stund sedan tystnat.

– Orkesterns medlemmar kom i rad nedför den rangliga trätrappan. De bar sina musikinstrument med sig insvepta i mörka skynken, och i denna skymning och i detta osäkra sken från parkens lyktor såg deras bördor besynnerligt hemlighetsfulla ut. Den som gick sist knogade på den tunga basfiolen, som brukade låsas in i en liten paviljong, då den inte rymdes i societetslokalen som på förmiddagarna begagnades till sällskapslokal. Han råkade stöta fiolen mot ett trappsteg och strax gav strängarna ett dovt, surrande ljud ifrån sig som ett uppretat vilddjur.

Efter de stora tennisturneringarna i Borgholm på 1930-talet höll Gustaf V prisudelningen på Societetshusets trappa.
Efter de stora tennisturneringarna i Borgholm på 1930-talet höll Gustaf V prisudelningen på Societetshusets trappa.
Tennisturneringarna samlade deltagare ur den nationella eliten, men även internationella inslag. I slutet av 1930-talet var den lika stor som Båstadtennisen.
Tennisturneringarna samlade deltagare ur den nationella eliten, men även internationella inslag. I slutet av 1930-talet var den lika stor som Båstadtennisen.

1937 fick badorten en ny ledare, Eric Wetterstrand från Stockholm, vilken i närmare 25 år varit direktör för Hotell Kronprinsen och därefter i restaurangföretaget Fenix-Kronprinsen. Han hade dessutom skött restaurationen vid de stora internationella regattorna i Sandhamn under flera år.

Nu var det åter dags för en upprustning av badorten. Societetshuset, som betraktades som ett minnesmärke från en gången badortstid, föreslogs inredas med tolv moderna resanderum med alla dåtida bekvämligheter, undantaget den stora salongen som ansågs värd att behålla i sitt ursprungliga skick. Och gymnastikhuset skulle snyggas upp och användas till bostäder för personalen medan läkarmottagning, sjukgymnastik och massage som fanns där flyttades till Varmbadhuset (beläget där restaurang Robinson Crusoe nu ligger, reds anm) som blivit alltför stort för sitt ändamål.

I gymnastikhuset, där man först tänkt ordna rum för personalen, inreddes nu 18 gästrum, varav några dubbelrum med WC och etablissemanget fick det pampiga namnet Park Hotell.

– Societetslivet vid våra badorter har försvunnit i vår demokratiska tid, och bara namnet Societetshus låter som det var en gång. Men parken och byggnaden är trots detta värdefulla tillgångar och fastän societetsavgifterna avskaffats ska vi ordna så att salongen står till allmänhetens disposition.

Societetsparkens minigolfbana blev ett populärt tillskott för turistlivet i Borgholm när den invigdes 1937.
Societetsparkens minigolfbana blev ett populärt tillskott för turistlivet i Borgholm när den invigdes 1937.

– Där ska tidningar, sommarlitteratur finnas tillgängliga, inte bara för våra egna gäster utan för alla främlingar som gästar Borgholm. Och i den lummiga parken ska en miniatyrgolfbana anläggas, en sak som säkert kommer att uppskattas, berättade direktör Wetterstrand för Ölandsbladet.

Men på hösten 1944 förkunnade en annons i Ölandsbladet att det snart 60-åriga Societetshuset skulle rivas, för att lämna plats åt något annat i byggnadsväg, nämligen åtta villor. Huset hade länge varit helt otidsenligt och lämnats mer eller mindre åt sitt förfall och badbolaget såg det mest som en belastning

Därmed gick en av badortsepokens mest karakteristiska byggnader i graven och så här kommenterades rivningen av en skribent i Ölandsbladet:

–Sedan några år har som bekant Societetshuset inte använts för sitt ursprungliga ändamål och dess förfall på sistone blivit påtagligt, varför stadens innevånare med tillfredsställelse kan notera dess snara hädanfärd!!!

På hösten 1944 togs beslutet att Societetshuset skulle rivas. Huset hade länge varit helt otidsenligt och lämnats mer eller mindre åt sitt förfall.
På hösten 1944 togs beslutet att Societetshuset skulle rivas. Huset hade länge varit helt otidsenligt och lämnats mer eller mindre åt sitt förfall.

Samma höst mindes borgholmsbördige Manne Borgwall, flitig skribent i Ölandsbladet, Societetshusets storhetstid:

– Vad jag framförallt vill komma ihåg är regementsmusiken som med sina blänkande mässingsinstrument höll till och konserterade i Societetsparken minst ett par gånger varje vecka så lång sommaren var. Då njöt man så liten man var av tonkaskaderna och trumvirvlarna och man gav sig själv ett löfte att när man blev stor själv skulle bli musikant.

– Ibland kunde det hända att man som åskådare fick fröjda sig åt dansen därinne i den stora salen i Societetshusets mitt. Där dansades det polka, vals, schottis och allt vad det heter, de gamla hederliga danserna. I pauserna gick par om par ut på verandorna för att svalka av sig eller ta en liten promenad i den vackra parken tills musiken på nytt spelade upp.

Badgäster samlade till understödsföreningen Senapskornets soaré i det girlangprydda Societetshuset.
Badgäster samlade till understödsföreningen Senapskornets soaré i det girlangprydda Societetshuset.

– Fram i augusti, när skymningen föll tidigare, blev den vackra parken och societetssalongen som en saga ur ”Tusen och en natt”. Ty då började den då för tiden vanliga ”illuminationen à la Tivoli” med mångfärgade små glaslampor eller brokiga kulörta lyktor, vilka snodde sina girlanger runt verandorna eller mellan träden ute i parken. Och var det särskilt festligt kunde det hända att den mångkunnige målaremästaren Grönquist vid mörkrets inbrott avbrände ett ståtlig fyrverkeri nere vid hamnplanen. Fyrverkerisolarna fräste och smällde och de mångfärgade raketerna steg mot höjden och dalade så ned i ”Strands tvättfat”.

En annan person som också hade minnen från Societetsparken var Bitte Aulén, född Thörnberg, som vistades i Borgholm under somrarna på 1920-talet:

– På eftermiddagarna kunde man gå till parken och gunga i de stora trädgårdsgungorna. Det fanns ibland även en lektant som skötte lekarna med oss barn.

– Och framåt kvällen gick alla och satte sig på långbänken mot hamnen för att beskåda folkliv, båtliv och solnedgång. Bänken var av trä, med spjälor och ryggstöd och löpte utmed hela häcken som omgärdade Societetsparken. Marken nedanför bänken var uppsparkad av allas fötter och bestod mest av jordig sand. Den ansågs väldigt snuskig och man var förbjuden att sitta där och leka.

På kvällarna var den långa soffan vid Societetsparkens häck mot hamnen fyllda av sommargäster av alla kategorier, I bakgrunden skymtar Badrestauranten.
På kvällarna var den långa soffan vid Societetsparkens häck mot hamnen fyllda av sommargäster av alla kategorier, I bakgrunden skymtar Badrestauranten.

1973 brann danspalatset Restis ner till grunden. Det var det sista visuella minnet av badortsepoken, undantaget den lilla musikpaviljongen. Efter branden konstaterades att alla badbolagets byggnader hade brunnit, utom Societetshuset. Men det var inte riktigt sant, även detta eldhärjades på sätt och vis och dessutom vid två tillfällen.

Rivningsvirket från huset togs om hand av en person i köpingsvikstrakten och lades i lada där hälften av partiet brann upp vid en eldsvåda 1952. Det resterande virket användes till bygget av ett hus i Törneby sjömarker. Strax efter Restisbranden eldhärjades även detta och därmed de kvarvarande resterna av Societetshuset.

Park hotell gjorde tjänst för sitt ändamål ända till slutet av 1960-talet. Här inkvarterades några somrar deltagare i Kungakannan i bridge, som hölls i intilliggande Restis. En av dem var välkände sportkommentatorn Rudolf ”Putte” Kock, flerfaldig svensk och europeisk mästare i bridge.

De sista åren stod byggnaden tom och igenbommad, men det hindrade inte några företagsamma borgholmsungdomar att skaffa sig tillträde efter att ha prövat olika nycklar. En del av inredningen fanns kvar, bland annat sängar, och det var ju bekvämt nära att ta med sig kvällens erövring på Restis dit.

1971 revs slutligen Park Hotell och en skiftande epok gick i graven.

I början av 1962 var framtiden för Societetsparken oviss. Stadsfullmäktige hade efter en längre diskussion fattat beslut att inköpa parken av AB Borgholms badort för 100 000 kronor. Men diskussionerna fortsatte i fullmäktige och det stod och vägde om det var ett klokt förvärv. Och en del var tveksamma om att kvarteret Falken skulle förbli en park.

Redan 1947, när man beslöt att anlägga Bäckmans park, uttryckte Karl Hagman, s, sina farhågor för kostsamma parkanläggningar:

– Vi måste tänka på att inte dränka staden i parker. Till slut måste här bli en stadsträdgårdsmästare. Vi får inte göra större anläggningar än vi kan sköta, ansåg Karl Hagman.

Den här kartan, daterade 1908, visar att parken har utökats från fyra till åtta byggnadstomter.
Den här kartan, daterade 1908, visar att parken har utökats från fyra till åtta byggnadstomter.

Kvarteret var redan på 1880-talet utlagt som fyra byggnadstomter, vilka efter utfyllnad av den nedre vattensjuka delen utökades till åtta. I fullmäktigedebatten 1962 undrade Karl Englund, s, vad staden skulle utnyttja parken till:

– Att bevara den som park blir för dyrt, den bör bebyggas med höghus mot Slottsgatan med området mot sjön som park.

Hans partikollega Tage Danielsson hade dock en motsatt uppfattning:

– Det vore en olycka om affären gick ifrån oss. Vi måste trygga en grön lunga i stadens centrala delar.

Bertil Sjöberg, fp, tillika turistintendent, fick slutligen majoriteten med sig efter detta inlägg:

– Parken är av vital betydelse för turistlivet och turismen är en av våra huvudsakliga inkomstkällor.

Den ruttna rosenpergolan har i år ersatts av en ny med diskret färgsättning.
Den ruttna rosenpergolan har i år ersatts av en ny med diskret färgsättning.

Idag lär det väl inte finnas någon som skulle komma på idén att förvandla parken till ett villakvarter. Tvärtom har det gjorts en hel del förskönande arbeten sedan början av 2 000-talet. Kring fontänen Ungdomslek av Arvid Källström (Håkan Juholts morfar, reds anm) satsades en rejäl slant på perennplantering, kalkstensbeläggning och permanenta soffor i halvcirkelform. På senare år har flera träd fallit för åldersstrecket, men ersatts med nyplantering av bland annat blodlönn, oxel, tulpanträd och robinia, vilken brukar kallas falsk akacia.

Mot sjösidan har den omotiverat breda Hamnvägen smalnats av och givit plats åt ett stycke öländsk alvarsmark, och innanför en plantering med rosa rosor, lavendel och näva. Sedan förra året finns en gourmetrestaurang i parken, Matbaren, en boulebana och en välskött och populär minigolfbana, vilken har anor från 1930-talet. I år har den ruttna rosenpergolan mot Slottsgatan ersatts av en ny i diskret nyans och nyligen fick den knaggliga trottoaren mot Storgatan ny beläggning och ny kantsten.

Dammen i parken pryds av Arvid Källströms skulptur ”Ungdomslek”. I bakgrunden den lilla musikpaviljongen som flyttades till denna plats i samband med parkens upprustning i början av 2000-talet.
Dammen i parken pryds av Arvid Källströms skulptur ”Ungdomslek”. I bakgrunden den lilla musikpaviljongen som flyttades till denna plats i samband med parkens upprustning i början av 2000-talet.

Men mera är på gång, kommunens parkchef Stefan Andersson–Junkka har föreslagit att Stadsporten, som står på Storgatan uppe vid Tullgatan under gågateperioden, flyttas till övre delen av Societetsparken under vinterhalvåret.

– Porten passar utmärkt där eftersom den ansluter till parkens historia. På sikt kan ju den placeringen bli permanent och då kanske det blir aktuellt att tillverka en ny som släpper igenom trafiken på Storgatan. Även denna skulle i så fall bli permanent, säger Stefan.

Sådana här rosenbågar kan kommunens parkchef Stefan Andersson-Junkka tänka sig längs gången som löper diagonalt i parken.
Sådana här rosenbågar kan kommunens parkchef Stefan Andersson-Junkka tänka sig längs gången som löper diagonalt i parken.

– Jag har gjort en idéskiss för en förnyelse av parken. Längs gången som går diagonalt genom parken, förbi fontänen och vidare till Södra Långgatan, har jag föreslagit ett antal rosenalkover, eller spaljéer med sittplatser på den norra sidan och planteringen runt fontänen behöver kompletteras med nya perenner.

– Och jag skulle gärna se att den fula asfalten byts ut mot någon form av stenbeläggning, säger Stefan som försöker sälja in sin idé.

– Det hela handlar inte om några astronomiska summor, det går att komma långt med de resurser, särskilt personella, som kommunen har, menar parkchefen som även kan tänka sig att den hagtornshäck som en gång omgärdade parken återplanteras.

Sedan förra året har parken fått en gourmetrestaurang, Matbaren, och intill den ligger den populära och välskötta minigolfbanan.
Sedan förra året har parken fått en gourmetrestaurang, Matbaren, och intill den ligger den populära och välskötta minigolfbanan.
Rolf Nilsson
Så här jobbar Ölandsbladet med journalistik Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Läs mer