Snömaränger

Året var något av dem i mitten av 1950-talet och ”Pulle”, en liten rund tjej på sitt sjätte år, bodde generationsboende med mamma och pappa hos morfar och mormor.

Morfar och mormor hade blivit till åren och när de lämnat ”gården” skaffat ett mindre ställe där de kunde ha höns och odla lite till husbehov.

”Pulle” bodde på nedre botten och deltog ivrigt i göromålen tillsammans med de äldre. Det var på så sätt hon blev kallad ”Pulle” trots att hon egentligen hette Birgit. När morfar matade hönsen kallade han på dom genom att locka ”pull, pull, pull” och när ”Pulle” med stort skratt härmade detta blev det som det blev.

Dåförtiden var det oftast vinter redan till jul och kunde vara till mars med snö även in i april. En snö som sas göra gott för vårgrödorna. Denna vinter när julen skulle raskas ut var det familjesamling hos de gamla med fastrar och mostrar och kusiner i farlig mängd.

Det var full fart i snön på den gräsmatta vilken under sommarhalvåret i nåder fick beträdas ty gräset skulle hönsen ha. Det stod ständigt en Husqvarna handgräsklippare med uppsamlare någonstans på gräsmattan då det per dag endast klipptes vad som behövdes till hönsfoder.

Snölekarna avbröts av att faster Elvy öppnade köksfönstret och av fönsterbleckets snö gjorde en snöboll vilken hon höll upp och sa att om vi kom in skulle vi få smaka på ”snömaränger” och en kopp varm choklad.

”Pulle”, som var yngst kusin och blint trodde på de äldre, gjorde stora ögon när faster öppnade ugnsluckan och tog ut en plåt med ”snömaränger”. Att de inte smält i ugnsvärmen förstod hon inte när snön hon bara minuter innan stoppat i munnen smält till ingenting. Men alla funderingar på detta mysterium blåstes bort i samma sekund som den första ”snömarängen” sött och gott smalt mellan tunga och gom.

En lärdom av detta är att helst förr än senare tala om för barn vad sant är ty än i dag kan ”Pulle” inte motstå ett snötäckt fönsterbleck utan att öppna fönstret för ett smakprov.

A.E.