Peter Boström: ”Rör inte våra kroppkakor!”
Det kan tyckas som en bagatell. Ett projekt från fastlandet med landskapsrätter skulle vi ölänningar kunna strunta fullständigt i.
Men det handlar om vår identitet, hur vi är stöpta och uppväxta. Våra öländska kroppar är i mångt och mycket formade av kroppkakor.
Jag själv är anställd av Gota-koncernen med en huvuduppgift att vara en röst för Öland. Låt mig då vara extremt tydlig:
”R-ö-r i-n-t-e v-å-r-a k-r-o-p-p-k-a-k-or!”
Att gå in och peta i vår kroppkakskultur är som att ta ifrån oss vår modersmjölk. Eller, ja, faktiskt ännu värre.
Vi vet inte om hemvändarna från romarriket käkade kroppkakor i Sandby borg. Det vi dock vet är att kroppkakor finns omskriven som ”Ölands rätt” redan i mitten av 1700-talet.
Från början hade kroppkakorna korn- eller vetemjöl som grund. Jonas Alströmer från Alingsås började ju inte lansera potatis i Sverige förrän på 1720-talet.
Första recepten på de öländska kroppkakorna dyker upp i slutet av 1700-talet.
Det står både författare och gastronomer bakom landskapsböcker att skriva vad de vill. Vi är ett fritt land, med tryckfrihet och där vi faktiskt får bränna koranen om vi önskar. Och kokböcker med nypåhittade landskapsrätter också, är väl bäst att tillägga.
I den nya boken så är kroppkakan degraderad till en förrätt - ”minikroppkaka med lök och ramslökssmör”.
”Men herre gud, en trettondagsafton i den öländska bygdegården med bruna bönor?”
När öländsk historia nu ska skrivas om så görs det med ”nattbakat tackakött med bönragu”. Visserligen en blinkning till våra bruna bönor som odlas på Öland.
Men herre gud, en trettondagsafton i den öländska bygdegården med bruna bönor? Kan vi vara överens om att det inte är en lika omedelbar succé som det stora kroppkakskalaset?
Hur upprörda ska vi låta oss bli på ön?
Skulle vilja citera min gamla förtjusande hemkunskapslärarinna Sol-Britt, efter att jag totalt misslyckats med omeletten:
”Gör om. Och gör rätt!”
