Peter Boström: Peter Boström: ”Inte lätt att känna igen människor med kläderna på!”

Jag har egentligen inga problem med nakenhet, så länge jag är själv. I duschen kan jag vara hur avslappnad som helst. Och jag kan till och med tassa ut i enbart tofflorna för att hämta morgontidningen.

Så länge jag är jag och ingen annan är närvarande så trivs jag hyfsat bra med att bara vara jag precis som jag är. Som gud eller någon annan skapade mig. Inga problem!

Men...

Jag skulle aldrig sätta min fot på nudistbadet i Lyckesand eller ens tänka tanken att bada på traditionellt sätt vid Kallbadhuset i Borgholm. Ty detta kräver mod, kropp och total nakenhet.

All respekt för de människor som har de här tre tingen samtidigt - mod, kropp och nakenhet. Måste vara det som man talar om att en del människor har ”det” och andra inte. Jag har ”det” alltså inte.

Blev häromdagen påmind om när en man på sydöstra Öland för flera årtionden sedan skulle öppna upp ett nakenbad. Det blev ett ramaskri från konservativa kretsar. Nakenhet är inte otvistat på Öland, om man säger så.

Det positiva med ett naturistbad, att man aldrig behöver sträcka ut handen för att se om det regnar, möts av lika många kloka motpåpekanden som det finns bultar i Ölandsbron (lite drygt 64 000).

Runt lunchtid har städerskan på gymmet kommit till männens omklädningsrum. Det är en tid som passar ganska bra, då gymmet gått ned på sparlåga. Enda problemet är egentligen jag. Jag är rätt begränsad i valet av träningstider, det är lunchtimmen som gäller.

Det blir lite udda stämning i omklädningsrummet framåt 13-tiden. Städerskan som vill bli klar med sitt arbete och svettiga jag som sitter på en bänk och låtsas att jag alls inte behöver vara tillbaka på jobbet klockan 13.

Hon uppträder alltid på ett mycket korrekt sätt. Jag uppträder alltid...nervöst.

Fullt upptagen med sitt arbete utgör städerskan egentligen inget problem för mig att duscha och byta om. Mitt problem är att jag inte vill vara ett problem för henne. Jag blir generad för att jag inte vill genera henne.

I veckan kulminerade genansen, för mig. På väg ut från ett av stadens matställen tillsammans med några kollegor stötte jag på städerskan.

Hjärnan registrerade igenkänning och därför kom den glada hälsningen från mig instinktivt.

Kvinnan tittade förvånat på mig, men sedan gick det upp ett ljus:

”Oj, jag höll inte på att känna igen dig med kläderna på!”

Behöver jag säga att mina kollegor under promenaden tillbaka till jobbet tittade lite sneglande på mig?

** Men om man ska krocka i en korsning så är det väl i alla fall inte så dumt om en just en ambulans är inblandad?

** Ett förslag höll i alla fall Mörbylånga skolledning inne med, att lösa allt med ”skolbuss”. Att komma till östra Öland två gånger i veckan och hålla undervisning enligt bokbuss-modellen...

** En löktavla utan invigning? Det måste väl vara som gråt utan tårar?

** En ölänning i tiden vet när Ölandsbron ska undvikas, sparar på vattnet, äter sina kroppkakor och spelar padel!

** Det där med att låsa in bovar och tappa nyckeln...Är det något som kan bli aktuellt nu när Borgholmspolisen flyttar från gamla arresten?

** Det där med hur klaner styr i våra storstäder är väl i och för sig inget nytt på Öland. Ingvarssons, Sigvardssons och Nilssons behövde inte ens några vägspärrar för att hålla konkurrenter borta!