Annons

Om arv och ansvar i världsarvet

Det har pratats en del o ansvar på sista tiden, inte minst från politiskt håll. Med makt kommer det ansvar. Men försvinner ansvaret när man tappar makten? Hur lång tid efter ett maktskifte är man skyldig att stå för sina beslut?
Publicerad 2 januari 2019 • Uppdaterad 4 februari 2019
Detta är en insändare i Ölandsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Cementa i Degerhamn
Cementa i DegerhamnFoto: Natalia Johansson

Inom politiken är detta en pågående debatt, mycket tack vare den partipolitiska kontinuiteten i Sverige. Det är mer eller mindre samma partier i riksdagen idag som för hundra år sedan. Så snedsteg som togs för tio år sedan, till exempel nuonaffären, eller 30 år sedan till exempel kommunaliseringen av skolan, kan man idag fortfarande skylla på specifika partier ja till och med personer, Maud Olofsson och Göran Persson.

Inom näringslivet är ansvaret inte lika tydligt då företag kan byta ägare och ledning och namn och att dessutom ägandet ofta är spritt över i stort sett alla pensionssparare i Sverige. Här är ansvaret mer diffust, och bygger i mindre grad på moral och i större grad juridik. Men makten kan ju vara lika stor och påtaglig som hos våra riksdagspolitiker.

Annons

Jag bor på en ort som är starkt präglad av en industri. Familjer kan ha jobbat här på fabriken i mer än fem generationer. Cementas första fabrik i Degerhamn byggdes 1886, och har sedan dess tillverkat cement. Vägar, sjöar och fotbollsplaner ägs av företaget och den lokala brandstationen, mataffären och pizzerian är på många sett beroende av de som arbetar på fabriken.

Nu skall Cementa lägga ner sin verksamhet i Degerhamn, och vad lämnar de då efter sig? Det lär märkas när mer än 70 arbetstillfällen förvinner på en ort på strax över 300 innevånare. Det vi vet är att de lämnar efter sig är ett dagbrott som är stort som 130 fotbollsplaner. Vilket ansvar har de, och bör de ta för den ort som plötsligt, efter 133 år har fått reda på att de har ett halvår på sig att ställa om och hitta på något nytt?

Förutom att dagbrottet har förstört 130 fotbollsplaner världsunik alvarmark, så dränerar det dessutom stora volymer grundvattnen varje år. I nuläget pumpas vatten från dagbrottet upp på backen för att mer eller mindre direkt rinna rakt ut i Östersjön. Detta på en ö där bönderna har tvingats nödslakta sina boskap på grund av brist på vatten, invånarna samlar in vatten i hinkar i duschen som kan användas att spola med och kommuner som har tvingats låna hundratals miljoner till att anlägga avsaltningsanläggningar. När Cementas pumpar slutar gå kommer dagbrottet sakta att fyllas med 9 miljoner kubikmeter vatten och om ett par decennier kommer gruvan att se ut som en sjö.

Vid sidan av kalk har även alunskiffer brutits och använts i cementframställningen i tider av brist på annat bränsle. Restprodukten kallas rödfyr och är en röd porös skiffer som innehåller en mängd giftiga ämnen som till exempel kadmium och arsenik. Stora mängder rödfyr är deponerade längsmed Degerhamns kust och förgiftar den intilliggande jorden och vattnet. Deponeringen skedde innan de nuvarande ägarna köpte Cementa, så vem har ansvaret att sanera området så att folk som bor här kan äta frukt och bär ifrån sin trädgård utan att oroa sig för att bli förgiftade?

Södra Öland är räknas som ett Världsarv av UNESCO på grund av ”den långa kulturhistoria, anpassat till den fysiska geologin och topografins omständigheter samt att det är ett enastående exempel på mänsklig bosättning, där man maximerat användningen av de skilda landskapstyperna på en enskild ö”. Dessa formuleringar syftar nog mest på det kontinuerliga betet på alvaret men stämmer också på vissa sätt på Degerhamn med omnejd. Redan innan Cementa startade så hade det pågått kalk- och alunskifferbrytning i området i flera hundra år och ur ett kulturhistoriskt perspektiv är området unikt i Sverige.

Så vad gör vi nu med landskapet, byggnaderna och människorna som lämnas kvar när ägarna flyttar? Frågan är om ägarna flyttar helt? Mycket talar för att Heidelberg Group kommer att behålla liten verksamhet för att slippa ta tag i många av de frågor jag har ställt. För om de skulle vilja sälja, vem skulle vilja köpa in sig på ett sådant ansvar?

Personligen tycker jag att det är dags för politikerna att kliva in i bilden på riktigt och ta och utkräva ansvar. Världens länder har utsett detta område till ett unikt världsarv som bygger på att människan bor och verkar i landskapet. Då borde politikerna se till att det går att fortsätta bo och verka här även om fabriker läggs ned. Varför inte en statlig satsning på infrastruktur, utbildning, kultur och miljö som säkerhetsställer att bussar börjar gå, skolor och bibliotek och kulturskola får vara kvar, samt att förorenade områden saneras.

Nils Hedberg, deltidsbrandman i Degerhamn och forskare vid Stockholms universitet

Annons
Annons
Annons
Annons