Närmre än vi anar

Vi har kommit in i adventstiden och ljusen är många runt omkring oss. I fönster och på balkonger, i trädgårdar och utmed gator och torg. Den mörkaste tiden kräver det konstgjorda ljuset, trots att vi vet att vi kanske ska minska på det lite granna i år. Men vi behöver ljuset!

Utanför våra bostäder och arbetsplatser är det kallt, blåsigt och inte så sällan dimmigt så att knappt handen syns. Och skall vi åka över bron kan halva bron vara osynlig, inbäddad i ett grått töcken.

Lika mörkt och kallt på ett helt annat sätt är det hos dem som inte har en ordnad tillvaro som de flesta av oss. Som inte har ett eget hem där de kan krypa in, tända ljus och värma en kopp choklad.

De som har drabbats av sjukdom eller oväntad och fruktansvärd död. Oron och smärtan gör att mörkret känns stort och ibland helt ogenomträngligt. Och dimman finns där – osynlig är framtiden.

Tänk då – vilken möjlighet att vi får vara till stöd och hjälp för varandra. De som lider under hunger och köld på andra platser i världen kan få vår hjälp genom många olika organisationer. De som är ensamma och utan möjligheter att fira advent och jul i gemenskap med andra kan vi få hjälpa individuellt eller tillsammans med andra.

Det viktigaste är att vi vågar prata med varandra om det som känns svårt, det som inte är som vi hoppas att det skulle vara. Orkar vi lyssna och försöka förstå kan vi var och en få vara ett litet efterlängtat ljus för varandra.

I mörkret, i dimman, i svårigheterna är det gott att veta att någonstans där framme finns ljuset! Kanske närmare än vi anar!