Mitt i
Det är kallt. Men lugnt.
Natten som gick ven vinden ilsket runt knutarna och vattnet stormade upp över kajkanter och strandängar. Och lämnade glittrande spår när solen kom fram och dagen blev strålande, lugn och vinterkrispig.
Det som varit obehagligt och skrämmande i mörkret förvandlades i ljuset. Så länge kylan håller i sig finns konstverket där, glimrande iskristaller fästa vid tunna grässtrån. Konstverk, åtminstone för en kort stund innan solen värmer och glimret omvandlas till droppar av fukt.
Just den korta stunden, efter stormen, mitt i kylan och före värmen. Just då går det att få syn på det magnifika, förgängliga konstverket. Bara några korta timmar finns det där. Just då, just där – bara en enda gång.
Precis som med så mycket annat som händer runt omkring oss. Vackra stunder, gyllene tillfällen, stunder av djupaste glädje men också stunder när stormarna viner.
Precis då, precis där finns de. Möjliga att se och uppleva. Möjliga att behålla som minnen. Men omöjliga att komma tillbaka till.
Några av stunderna känns viktigare än andra att bevara i minnet. Bara för en kort sekund får vi vara där, mitt i konstverket som är en del av livet.
VECKANS CITAT:
Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under, Gud.
Bo Setterlind
Jag mötte
Jag mötte en syster i natten,
hennes ögon blänkte som gråt.
Genom smutsen, skränet och skratten
mot gryningen följdes vi åt.
Det var väl en dröm allenast,
en dikt som strök mej förbi -
Jag glömde den nästan genast,
minns bara dess melodi.
Nils Ferlin (ur Med många kulörta lyktor, 1944)