Långt därborta

”Hur är det?” Den frågan har vi alltid ställt till varandra, och gör fortfarande. Ibland som en enkel hälsningsfras där varken den som frågar eller svarar tar det på så stort allvar.

– Hur är det?

– Jo tack, det är bra. Det lunkar på.

Så är det inte längre. Vi lever med en vardag som gör att frågan är betydligt allvarligare. Runt omkring oss, ingen av oss vet var, finns hotet från den smitta som ingen vill ha. Den är lömsk och ingen kan skydda sig mot den fullt ut. Därför blir också frågan så mycket allvarligare. Och vi väntar på svaret med spänning och oro.

– Hur är det?

Och så talar vi vidare om hur vi allesammans påverkas av ett samhälle där alla måste fundera på hur vi lever. Dag för dag. Vi behöver tänka till, var och en för sig och vi tillsammans.

Det är knöligt, det är inte roligt och det är lätt att snubbla. Precis som i strandkanten vid det stora havet. Vattnet ligger blankt och ingen storm är i sikte, men i strandkanten och under ytan finns de stora och obekväma stenarna. De stör, de gör det svårt att ta sig ut för att närma sig den gryende morgonsolen.

Men den finns där, någonstans långt därborta finns den. Den gryende solen. Med hjälp är det lättare att ta sig över hindren och det är precis det som vi får göra nu. Hjälpa varandra, ta ansvar för oss själva och dem vi har runt omkring oss. Och göra allt vi kan för att vi skall komma förbi och över de stora hindren.

Tycker du att talet om coronasmittan är tjatigt, att budskapet är alltför tufft att lyssna till, att det översvämmar dagens alla timmar? Tycker du att åtminstone den här sidan, Ögonblickstext och bild, borde vara fri från ännu en påminnelse?

Men – även om vi tenderar att bli tjatiga måste vi hela tiden påminna varandra. Svårigheterna går att komma förbi om vi hjälps åt och vi kan ta oss närmare ljusningen. Men bara då.