Ismail har gjort en lång resa – ”Jag har fått en chans att göra något bra av mitt liv”

Ismail är idag 21 år och de senaste sex åren har han bott i Borgholm. Men han föddes i en liten by i sydöstra Etiopien.

– Det är ett område som tillhör Etiopien men där människor känner sig mer hemma med grannlandet Somalia.

I den lilla byn levde människorna av jordbruk. Men pappan ville att barnen skulle studera, framförallt Ismail och hans två äldre bröder. Därför flyttade familjen till den närmaste staden när Ismail var tre år.

– Pappa arbetade som snickare och mamma var hemma, jag har tre yngre systrar som behövde henne.

Ismail gick i skolan men efter ett tag blev det problem för familjen. Polisen misstänkte att hans äldre bror hjälpte till att göra falska id-handlingar i konflikten mellan Etiopien och Somalia och brodern blev därför hämtad och bortförd. Det tog lång tid innan han fick komma hem igen.

– Idag bor han hemma hos mamma, men han har fått skador som gör att han inte alltid känner igen mig om vi pratar i telefon. Han mår inte bra, vi tror att han har blivit dåligt behandlad i fängelset.

Även Ismails pappa försvann sedan han hade efterforskat vart sonen hade blivit förd. Pappan har ännu inte kommit tillbaka till familjen. ”Jag tror inte att han lever.”

En lärare till Ismail såg att han var duktig löpare och menade att han skulle fortsätta i en särskild skola där han också skulle få träna idrott. Ismail skulle följa med dit ett par dagar för att se hur det var.

– När jag och de andra kom in där märkte vi att det inte gick att komma ut igen. Vi fick raka av oss allt hår och fick andra kläder. Läraren hade lurat oss. Jag fick träffa mamma en gång men bara fem minuter medan en vakt stod och såg på.

Från det lokala militärlägret flyttades Ismail senare till en militärskola i huvudstaden Addis Abeba och där var disciplinen än hårdare. När han vid ett tillfälle blev skadad kom han till sjukhuset. Där fick han kontakt med en man som sa att han skulle hjälpa Ismail bort från militären. Men efter ett kort tag vågade inte mannen låta Ismail bo kvar hos honom.

– De letade efter mig och han kände sig hotad. Så han såg till så att jag skulle lämna Etiopien. Jag förstod att det handlade om att jag skulle komma i fängelse eller bli dödad om jag inte flydde.

Flykten från militären i Etiopien gick via Sudan till Libyen. En del av flykten skedde till fots genom öknen. En annan del av resan låg Ismail och flera andra under en lastbil som körde till ett tältläger i Libyen. Där fanns det människor som ville ha betalt för resan. Men för dem som inte hade något att betala med väntade månader av hårt arbete och piskstraff för att de inte ordnade fram pengarna. Så höll det på i ett år.

– Det var så hemskt, jag har fortfarande ärr på ryggen. Ibland skrek jag att de skulle skjuta mig, jag brydde mig inte om ifall jag skulle dö, säger Ismail.

Så småningom förstod ändå männen i Libyen att Ismail inte hade några pengar och att han dessutom hade jobbat av skulden under ett års tid. Nästa steg på den långa resan var i en gummibåt över Medelhavet och han kunde efter några ovissa dagar och nätter komma iland i Italien.

Ismail hade ännu inte fyllt femton år. Vart skulle han nu ta vägen och vad skulle han göra? På olika sätt kom han till Malmö. ”Där fick vi höra Welcome to Sweden”!

Från Malmö gick resan vidare till Kalmar och där blev han hämtad av personal från Borgholms kommun. En plats på Ekbacka stod och väntade på honom, tillsammans med flera andra ensamkommande flyktingbarn.

– Först kände jag mig förvirrad orolig, jag visste ju inte om jag skulle få stanna. Men jag fick mycket hjälp från personalen på Ekbacka. Där bodde också Abdi som kunde prata somaliska, vi blev vänner och han hjälpte mig att förstå hur allt skulle fungera. Den första tiden funderade jag ofta på vad jag gjorde här och hur det skulle bli.

Ismail hade heller inga möjligheter att få kontakt med sin familj hemma i Etiopien. Något telefonnummer som han kunde ringa hade han inte. Men genom en man i Stockholm som kände hans bror kunde de så småningom få kontakt.

Ismail tystnar en stund innan han sakta berättar om sitt första samtal med mamman. Ett samtal som han alltid kommer att minnas.

– Mamma trodde att jag var död så när jag ringde bara grät hon. Första gången pratade vi nästan en hel natt, jag hade så mycket att berätta och hon också.

– Jag mådde mycket bättre när jag hade fått kontakt med mamma igen. Nu ringer vi till varandra och jag berättar hur jag har det här i Sverige. Hon blev så stolt över mig när jag sa att jag hade tagit studenten.

Alltnog – Ismail fick börja en förberedande klass i Borgholm med andra asylsökande ensamkommande barn. Det handlade om att lära sig så mycket som möjligt av det nya språket. Efter en tid började han sedan på Slottsskolan och efter två år gick han vidare till gymnasiet i Kalmar.

– Jag ville inte gå i någon klass där det bara var ungdomar från andra länder. Både på Slottsskolan och i Kalmar har jag gått tillsammans med svenska elever. Det var jättebra, det blev mycket lättare att lära sig att prata svenska på det sättet.

Efter lång väntan kom så den dagen då han fick beskedet om att han skulle få stanna i Sverige.

– Det blev som ett nytt liv, jag kan inte riktigt beskriva det. Jag blev så väldigt glad, jag kände att jag hade fått en ny chans och att jag skulle kunna leva vidare!

Du har skapat dig ett nytt liv här på Öland. Längtar du aldrig hem till Etiopien?

– Det är klart att jag skulle vilja träffa mamma, men om jag skulle flytta tillbaka skulle det bli till en helt annan kultur än den jag känner mig hemma i idag. Jag får inte komma in i Etiopien men kanske åker jag ner till något grannland där jag kan träffa mamma.

Ismail har haft tydliga mål sedan han fick veta att han skulle få stanna i Sverige. Han har jobbat hårt i skolan och han har arbetat varje sommar. Det har varit både i sommarverksamheter för barn, i ett par olika restauranger och några år som vikarie och timanställd inom den kommunala omsorgen. Där är han omtyckt och har fått erbjudande om en fast tjänst.

– Men jag vill fortsätta studera. Allra först skall jag fokusera på skolan, kanske kan jag jobba extra en del kvällar och helger.

Det har varit en lång och tuff resa för Ismail, mycket skräck, rädsla, osäkerheter och vånda. Men med höga ambitioner och en stark vilja är han idag på god väg att nå dit han vill. I våras tog han körkort och köpte en begagnad bil. I juni tog han studenten med goda betyg och om några dagar börjar han på universitetet i Kalmar.

– Jag har fått en chans att göra något bra av mitt liv och det är jag så glad och tacksam för.