Gruskornet
Att gå barfota med lätta skor och sandaler under sommaren leder oundvikligt till att ett eller annat gruskorn letar sig in mellan foten och skosulan. Det behöver inte vara särskilt stort för att det skall kännas obekvämt. Fotsulornas känselnerver drar ihop sig vid varje steg, till slut gör det riktigt ont att fortsätta gå och vi försöker tömma skon eller sandalen på gruskornet som skaver.
Det där lilla, lilla gruskornet.
När vi går i lingonskogen är det kanske inte något gruskorn. Det kan räcka med ett litet hårt barr eller en liten, liten skärva av en kvist. Under fotsulan känns det så stort. Och det skaver.
Obehaget försvinner när vi tömmer skon och låter gruskornet eller barret falla ner på marken igen. Och vi blir befriade från det som skaver.
Tänk om allt som skaver och besvärar oss kunde vara lika enkelt att bli av med, det där som egentligen är så litet men känns så stort. Orden som sas i hast utan att jag tänkte mig för. De där orden som jag ju vet gjorde honom ledsen. Jag vet det och det skaver. Varför sa jag så? Så onödigt och så dumt.
”“Den som är oförmögen att förlåta är oförmögen att älska.””Martin Luther King, amerikansk pastor och aktivist, 1929-1968
Telefonsamtalet eller sms-hälsningen som aldrig blev av. Jag vet ju att hon väntade på att jag skulle höra av mig, men jag valde att göra något annat. Varför gjorde jag det? Det hade ju varit så enkelt att slå en signal eller skriva några ord.
Gruskornet som ligger i skon blir alltmer besvärligt för varje minut som går och snart finns det ingen annan lösning än att stanna och tömma skon. Göra sig av med det som känns så hårt trots att det är så litet. Likadant är det med det som skaver i tanken. Vill vi bli av med det måste vi göra något. Det försvinner inte av sig självt även om vi skulle vilja det. Det uteblivna telefonsamtalet fortsätter att skava. Det i hast uttalade ordet fortsätter att kännas hårt.
Det är då jag får vända mig till honom som jag gjorde så ledsen och säga ett enkelt och ärligt Förlåt. ”Kan du förlåta mig, det var så onödigt och dumt det jag sa. Det var aldrig min mening att göra dig ledsen.”
”Att förlåta är som att frige en fånge och upptäcka att fången var du.”Lewis B Smedes, amerikansk författare och teolog, 1921-2002
Jag får ringa ett samtal till henne som väntar på att få höra min röst. Väntar på att få prata lite om vardagen hos henne och mig, om väder och vind, om hur tomaterna håller på att mogna eller inte mogna, om det välsignade regnet som kom inatt eller inte kom inatt. Inga stora och märkvärdiga ord men en människa att lyssna till och tala till.
Det kan vara så enkelt att bli av med det där som skaver. Men ju mer vi skjuter det framför oss, desto svårare blir det och desto hårdare känns det.
Ibland så kan det hända
att man säger eller gör
nåt som gör någon illa,
ja, något som förstör.
När eftertanken kommer
står allting klart med ens
- att just man själv har ansvar
för denna konsekvens.
Då vill man göra ogjort?
ta tillbaka dumma ord?
Man hoppas tiden läker
den skada som är gjord.
Jag vet att jag har gett dig
en anledning till gråt.
Så nu vill jag från hjärtat
få säga dig "Förlåt!".
Siv Andersson
