Fröken Amanda, fröken Nanny och fröken Elise

Systrarnas bakgrund var unik då de under några år växte upp en bit ut i Kalmarsund, längst ut på Beijershamnsbron, där fadern under några år i mitten av 1800-talet var hamnkapten och gästgivare. Den yngsta, Elise, var till och med född där ute. Med tiden kom de att bosätta sig vid torget i Mörbylånga köping. Amanda tog hand om telegrafen, telefonstationen och posten, Nanny var kalaskokerska och Elise folkskollärare.

Tillsammans tog de till sig systern Kerstins son Gillis som blev moderlös 10 år gammal. Gillis själv sa att han blev uppmostrad. Uppmostringen gick bra och Gillis Hammar blev en mycket känd folkhögskolerektor och folkbildare i Stockholm. Han var också med och räddade många människor undan nazisterna, bland annat den internationellt kända konstnären Lotte Laserstein. Som tack målade hon hans porträtt.

Gillis Hammar glömde aldrig barndomstiden i Mörbylånga och återvände ofta till sin barndoms trakter. Han skrev också dikter, en som han tillägnade sitt barndomshem: ”Hymn till Mörbylånga”, men också några om Öland, ”Det finns en ö med dimblå kust, som vårt rätta hemland är”.

”Min morfar var en sjögästgivare

Längst ute på Beijershamn

Där hade han jakter och skeppare

Som nu ej ens är ett namn.

Och runt omkring gick Kalmarsund

Med brusande vindar i famn.”

Så lyder första strofen i Gillis Hammars dikt ”En öländsk skeppare”. På det gästgiveriet ett par kilometer ut i Kalmarsund som åsyftas, levde sjögästgivaren Lars Medelius och hans hustru Kristina tillsammans med nio barn. Det var tre av deras döttrar, Amanda, Nanny och Elise som med tiden skulle bli välkända profiler i Mörbylånga köping.

Lars Medelius, ”Coopvardie skeppare av 2 classen”, (Skutskeppare i östersjöfart) var med och byggde Beijershamn. Sedan det visat sig att färjeplatsen vid Fröbygårda (ungefär dagens Hagapark) omöjliggjort fortsatt färjetrafik på grund av sandflykt, kom tanken på att bygga en bro till Gastholmen två kilometer rakt ut i Kalmarsund. Initiativtagare till bron var hovstallmästare Beijer på Ottenby och Lars Medelius var arbetsledare när bron byggdes. Innan den var helt klar hade han också byggt ett sjögästgiveri längst ut, ett gästgiveri i två våningar och ett stall.

Lars Medelius var både gästgivare och hamnkapten och hit ut flyttade han med fru och sju barn och där föddes ytterligare två barn, Elise och Oscar.

Beijershamnsbron blev ett praktfiasko men är idag ett mycket lyckat och populärt fågelparadis. Sandflykten nådde även den nya hamnen och 1864 var det slut med det vindpinade sjögästgiveriet. Familjen flyttade till en villa i Stora Frö.

Amanda, som föddes 1851, utbildade sig på flickskolan Rostad i Kalmar och avlade senare telegrafistexamen i Stockholm. År 1877 öppnades telegrafstation för södra Öland i Mörbylånga köping och Amanda blev dess första föreståndare. Hon fick också ta hand om telefonstationen och posten.

I ett brev till systern Elise skriver hon i mars 1885:

”Lilla Lisa!

Långa brev från Ms (hennes telegrafistsignatur) ska ni inte tänka på, man gör så gott man kan. När jag en gång skall fatta pennan i min hand, så kommer 99 hinder för skrivningen, än en gubbe som skall hämta brev, än en gumma som skall ha adress skriven på ett brev. – Så ha vi båten ett par gånger var dag och så lantposten och allt möjligt bråk. Men hur jag utan sådant skulle kunna trivas på endast telegrafen i Mb, det kan jag ej räkna ut. I går afton var jag hemma ett slag. Mamma kan nu åter skaka hand med folk, bara de nu inte hugga i för hårt. Hon väntar brev från dig. Seså, nu kommer postiljonen och tutar i sitt horn.”

Till mamman i Stora Frö, sju kilometer norr om köpingen, vandrade hon ofta. Efter moderns död 1887 fick Amanda mer tid för sig själv. Hon älskade musik och lärde sig spela både fiol och orgel. I köpingen bodde redan en mycket skicklig violinist, veterinären Augustinus Persson, som bjöd hem systrarna Medelius till musikaftnar. Om det var konsert en vinterkväll i Kalmar kunde det hända att de hyrde en släde och åkte över Kalmarsund på isen.

Mörbylångas första cykel, kanske Ölands, köpte hon på 1890-talet, stort hjul fram och litet bak, rörlig sits och massiva hjul. Bland hennes vanor ingick att röka pipa och när hon ledde sin cykel på Kalmars gator med en bolmande pipa i munnen fick hon naturligtvis en svärm småpojkar omkring sig. När hon gång blev antastad vände hon pipan och hanterade den som en revolver. Det hjälpte.

Under emigrationsåren var hon till stor hjälp med sin vana vid skrivgöromål och sina utmärkta kunskaper i engelska. Många fick gratislektioner i engelska innan de åkte. Hon läste ständigt romaner och en av hennes favoriter var Charles Dickens. Hon älskade allt engelskt.

Vid sekelskiftet 1900 köpte Amanda Medelius en fastighet vid torget och tiotalet år senare även grannfastigheten, Ernst Jeanzéns garveri. Den förfallna garveribyggnaden lät hon riva och byggde till bostadsdelen med en samlingssal och kök och rum på övervåningen. Samlingssalen var öppen för allmänheten, särskilt för sjöfolk. Denna del fick namnet Klampenborg, efter tre små flickors klampande i trapporna.

Amanda var en auktoritet i köpingen och anlitades ofta när det gällde praktiska saker. Skulle till exempel ett köpekontrakt upprättas eller ett testamente skrivas så var det bäst att vända sig till ”fröken Amanda”. Då blev det riktigt gjort och ingenting kostade det.

Amanda såg ingen anledning till att ens för kortare tider lämna sitt kära Öland. Hon befann sig ju redan på ”Jordens finaste plats”. Varje sommar tog hon tåget till Böda och åkte därifrån med häst och vagn till norra udden. Efter en sådan tur förutspådde hon att Öland skulle bli upptäckt och översvämmat av turister.

Sedan barndomen ute på Beijershamn kände hon starkt för sjömän och när hon bosatt sig i köpingen bildade hon en förening med syfte att bland annat skicka julpaket till öländska sjömän i främmande länder. Paketen skickades till Skandinaviska sjömanshemmet i London som såg till att de kom fram till rätt adressat.

År 1911, 60 år gammal, pensionerade hon sig från telegrafen, men arbetet på posten skötte hon tillsammans med sin syster Nanny till 1921. Året därpå dog hon svårt sjuk i cancer och ligger begravd tillsammans med föräldrarna på Vickleby kyrkogård.

Nanny var praktiskt lagd. Hon blev skicklig i matlagning, hon vävde och stickade. Efter några år som hushållerska i olika familjer, bad Amanda henne komma till Mörbylånga och ta hand om hennes hushåll. Så småningom tog hon också hand om posten, även om Amanda stod som ansvarig. Måltiderna intogs gemensamt på posten och det var Nanny som stod för den.

När något större bröllop eller annan stor fest skulle firas på södra Öland anlitades hon ofta som kalaskokerska och värdinna. Som värd hade hon då en annan välkänd mörbylångabo, Leonard Johansson på Hedvigsborg.

På hösten 1920 brann Amanda Medelius' fastighet vid torget ner och Nanny var djupt skakad av tragedin. Hon fick ett slaganfall och en månad senare var hon död. Huset byggdes snart upp och mellan åren 1944 och 1972 hade Ruth Olsson pensionat där. Idag är det ett flerfamiljshus.

Den yngre systern Elise flyttade till Mörbylånga 1896 då hon fick tjänst som lärare i den nyinrättade skolan i veterinär Augustinus Perssons fastighet vid Skolgatan. Till 1914 hade man varannandagsläsning, till ganska stor del med katekes, biblisk historia och psalmförhör. Hon hade fyra klasser samtidigt och när hon undervisade småskolans elever fick folkskolans läsa på egen hand. Hon lär ha varit en ganska sträng och krävande lärare, men enligt en av eleverna, Ragnar Ideström, var hon, enligt en intervju i Barometern, rejäl och bra.

I början på 1920-talet, då hon fått ärva Amandas ”Klampenborg”, öppnade hon den stora salen och inrättade den till ett sjömanshem. Här var det öppet hus och sjömän kunde komma dit och läsa tidningar, skriva brev, spela schack och rävspel. Och även få en kopp kaffe.

Elise dog i Kalmar 1941, nära 82 år gammal, och ligger liksom systrarna, begravd i den Medeliuska familjegraven på Vickleby kyrkogård. Systersonen Gillis Hammar skrev vid hennes död:

”Det var en lång , mödosam men glädjerik arbetsdag, som därmed avslutades. Som liten flicka började hon att undervisa sina lekkamrater i Stora Frö, ända upp emot de åttio åren samtalade hon i sitt sjömanshem med unga matroser och gamla kaptener om höga och upphöjda ting. Det var en lärargärning av stora mått som hon fått fullfölja. Väl hade hon förvaltat sitt pund. Vid hennes begravning i Mörbylånga hade man en stark känsla av vad hon betytt för en hel bygd.”

Gillis Hammars ord om att Elise förvaltade sitt pund väl och att hon betytt mycket för bygden gäller också ”Fröken Amanda” och ”Fröken Nanny”.

Tord Rosenqvist

(Jag har öst ur flera källor men framför allt ur Kerstin Hammars (en av de klampande flickorna) och den uppmostrade maken, Gillis Hammars efterlämnade nedskrivna minnen.)