Farlig blomma längs Ölands vägkanter
– Jag såg enstaka exemplar för tre år sedan. Häromdagen räknade jag till mer än 200 exemplar mellan Södvik och Köpingsvik längs västra vägkanten, meddelar Gösta Skoglund, sommarboende i Persnäs.
Plantorna är oftast mellan 40–80 cm höga. I färskt tillstånd är stånds känt för att vara ointressant för betande djur och troligen inte giftig. Om den torkas till hö eller hamnar i ensilage blir den enligt uppgift dödligt giftig för hästar och nötkreatur.
Det finns mycket ekologisk forskning om stånds. Både om hur individerna förökar sig och om giftinnehållet. Som regel är växten tvåårig och dör efter sin frösättning. Symptomen på att ett djur blivit förgiftad av stånds är minskad aptit, buksmärtor, diarré och skada på centrala nervsystemet.
Om plantan slås av eller om tillväxten är långsam kan den leva flera år utan att blomma. Det är en evolutionär strategi som innebär att föräldraplantan satsar all energi och alla tillgängliga resurser på avkomman. På så sätt kan en enda planta producera mer än 1000 frö, säger Börje Ekstam, universitetslektor i ekologi vid Linnéuniversitetet.
Han säger att arten är självsteril och att Stefan Anderson vid Lunds Universitet har visat att brist på pollinatörer kan begränsa frösättningen.
– Fröna är vindspridda men de flyger som regel inte så långt. De flesta landar inom 5 meters radie från moderplantan. Undantagsvis flyger de mer än 20 meter. Det betyder att spridningen normalt är ganska långsam, säger Börje Ekstam.
Direkt efter spridningen är fröna grobara. Groningen är ljuskrävande och stimuleras av relativt höga dagtemperaturer som följs av kallare nätter.
– Det innebär att fröna normalt är vårgroende och då bara om de ligger nära markytan, exponerade för ljus. De gror alltså inte i väletablerade vallar och täckande gräsmarker.
Om groningskraven inte uppfylls kan fröna ligga i många år i en så kallad varaktig fröbank.
– Undersökningar pekar på att en liten andel finns kvar ännu efter 30 år efter spridningen, säger Börje Ekstam.