Ensam och skör

För några dagar sedan tog den öländska vinden i lite extra. Stormen ven runt knuten och den som inte behövde ta sig ut stannade helst inne. Det är starka krafter i farten när vinden viner och får fritt spelrum. Så starka att det ena trädet efter det andra faller, ibland över vägar, ibland över elledningar. Då märker vi hur sårbara vi är när inte kommunikationer, elektricitet, värme och matlagning fungerar. Precis som det brukar göra och som vi är vana vid.

Träden blåser omkull. Allra helst de träd som är sköra på grund av sjukdom, eller de träd som står för sig själva utan att andra träd skyddar dem. Ett ensamt träd är mer utsatt för risker än de som står tillsammans.

Livet blir lättare om vi är flera som hjälps åt. Flera som skyddar varandra. När vi kan stå tillsammans, bildligt och ibland kanske också bokstavligt. Då blir vi starkare i de motgångar som kommer i vår väg och det blir lite lättare att möta dem och gå igenom dem.

När det blåser runt oss behöver vi få lä, komma undan den värsta vinden, den värsta utsattheten. När det blåser runt oss är det en styrka att inte behöva vara ensam.

Men visst kan det vara svårt att ta emot den hjälp och det stöd som vi skulle må bra av, bli skyddade av. Ibland tror vi att det bästa är att stå för oss själva, göra allt själva, raka i ryggen säga: jag klarar mig själv! Då blir vi inte beroende av de andra.

Att vara beroende kan kännas som ett svårt begrepp. Icke desto mindre är det nödvändigt med det goda beroendet. Av vänner som vill finnas till när det blåser som värst, av nära och kära när det där ofattbara händer och man behöver stöd och omsorg.

Ensam är inte stark – starkast är vi när vi hjälper varandra. När vi ger varandra lä och skydd när det stormar som värst.