Det ser inte mycket ut

Det ser inte mycket ut. Helt annat blir det för den som tar sig tid och har lust att titta lite närmare.

På slykvistarna finns det små små förutsägelser om knoppar, än så länge osynliga. Men de som om ett antal veckor kommer att utvecklas till grönskande buskage där fjärilar, fåglar, kaniner och igelkottar finner skydd. En bländande vacker fasantupp använde förra sommaren buskaget som sin egendom.

Under stenarna kryper allehanda små varelser. Det kan vara spindlar, kvalster, gräshoppor. Och en så småningom vårlivlig snok. Det ser inte mycket ut – men det lever. Stenarna med den hårda ytan är, där de ligger bredvid varandra, hem för det levande. Hårda på ytan och i skugga kyliga och ogästvänliga. Men när solen kommer fram blir de varma och bjuder in till en promenadpaus. Vi får sitta ner på de varma stenarna, ta fram kaffetermosen och njuta av den värme som finns trots den hårda ytan.

Det ser inte mycket ut när vi inte orkar se längre än till ytan. Stenar. Torra kvistar.

Men världen blir annorlundna när vi nyfiket ser bakom. Under stenarna. Nära de torra grenarna. Där finns livet.

När vi ser bakom ytan på våra medvandrare händer samma sak. Vi kan få vara med om och upptäcka det oväntade. Det som inte syns, det som göms bakom ett hårt skal.

Vi kan få vara med om att upptäcka livet. Det som finns där långt inne. När den som är rädd, kylig och uteslutande vågar lyfta på några stenar för att släppa in någon annan. Då kan en stund av medvandring, värme och vila infinna sig.

Livet som finns. Värt att söka efter. Vackert att upptäcka.