Berusad
Har du sett Alvaret, som det blommar? Och vägkanterna, åtminstone på sina håll? Åkrarna med ett överflöd av vallmo? Så vackert även om de röda glänsande blommorna kan räknas som ogräs där de tar plats från bondens gröda.
Men också i trädgårdarna doftar och surrar det. Berusande. Aldrig har jag sett så mycket rosor, både i verkligheten och på bilder på Instagram och Facebook som de senaste veckorna. Personer som har 70 sorter och mer ändå i sina trädgårdar. Och som dessutom kan namnen på dem allesammans. Rosenberusad. Hänförd, bedårad.
För att inte tala om fläderbuskarna som sedan någon vecka är överfulla av vita klasar och som av många omvandlas till god och somrig saft.
Alla dessa fantastiska blommor skapar förutsättningar för våra insekter, inte minst de bin som försörjer oss med honung. Runt om på Öland finns det honung till salu utmed vägarna, färsk och nyslungad smakar den ljuvligare än mycket annat.
”Jag sitter här och lever, berusad av nuet. Intet mer jag kräver.”Henrik Ibsen
Det är så lätt att bli hemmablind, något som kanske drabbar oss alla någon gång. Öland är ju Öland, det brukar ju alltid se ut så här.
Jodå, visst är sommaren sig lik till stora delar. Men det blir inte mindre berusande för det. Det finns all anledning att bli hänförd över den skönhet som vi bjuds på. Kanske kan det vara lättare ett år som detta, när många av oss har bestämt oss för att stanna hemma, leva i det vanliga men ändå med tid över för att se oss omkring lite extra.
Och för den som besöker oss får vi säga välkommen! Du får också njuta av vår ö och vår fantastiska natur. Men gör det försiktigt – var rädd om naturen och varandra!
Så kan vi fortsätta att hänföras av allt det som finns runtomkring oss, i år och många, många kommande somrar!
Ölandslegend /Flora och Bellona (1918)
En dag då molnens jakter gledo röda
för morgonvind från Ottenby mot Böda,
då gick en yngling genom prästgårdsgrinden,
där balsampoppeln lutar sig mot linden,
och han gick ilande på vida vägar,
som den av vårens ande drivne plägar.
Det var den tid då Ölands rika lunder
förnya sagans lek och mytens under.
Här jagar Zephyr Chloris genom snåret,
tills jungfruns murgrön glider loss ur håret
och flämtande hon ser hur guldet regnar
kring grön paulun, som spjutigt hagtorn hägnar.
./.
Det far en sky, en skimrande, för solen,
och i dess pärlmoskugga drar violen
ett lättat andetag och sår sin ånga
som vällustsuckar, smäktande och långa.
I häcken vaknar lättsövd Philomela
och börjar yr och brinnande att spela,
i tro att kvällen sänkt sin vallmoskugga,
att ambradropparna från havet dugga
och att den gud hon tjänar, världssultanen,
beprydd med stjärneblänkande turbanen
på Orchisängens praktbädd gått att trona
i älskogshovet under almens krona.
Det går en väg bland vilda, vita aplar,
där landborgsmuren sina hällar staplar.
Han steg dit upp i Ölands ljusa öken,
som dallrar sommarn lång av skira töcken –
där sista oxeln sköt sin gråa blomma,
han såg dem sväva utåt mot det tomma.
Han följde dem, som drömde han att fånga
en slöjgestalt, en utvald bland de många,
ett barn av himlens vind och jordens anda,
den som hans hjärta helgat till Amanda.
./.
I springan mellan röda kalkstenstiljor,
rann upp en flock av klara Saronsliljor.
I deras kalkar glänste än de tårar
dem Psyche, irrande i jordens vårar,
mot sina blomstersystrar lutad gråtit
vid tanken på det hemvist hon förlåtit.
Det var som liljans klocka rörde kläppen
och ljudlöst ringde sabbat över stäppen.
Det var som himlens vilsna flicka lade
en osedd hand i hans och vindlikt sade:
»Kom, fly med mig från näktergalens nästen!
Hör sången, dalande från himlens fästen!«
Högt över kärrets bon och tuvors reden
klang lärkekören: »Eden, upp mot Eden«,
och det var saligt att tillsammans vandra
mot dimblå synrand, ledande varandra.
Erik Axel Karlfeldt
