Apotekaren som donerade en park

Men det skulle bli ändring på de förfulande förhållandena vid stadens entré; den 14 augusti 1936 mottog stadsfullmäktige ett gåvobrev med följande lydelse:

”Till minne av mina föräldrar, kronolänsmannen och godsägaren Gustaf Petter Bäckman från Störlinge och Johanna Carolina Bäckman, född Sundin-Råberg, från Rälla Gård och Borgholm, ävensom till tack för min första undervisning i dåvarande Borgholms pedagogi, bortgives tomterna 1,2 och 7 i kvarteret Lagunen i Borgholms stad, tillhopa 42 304 kvadratfot till Borgholm. Äganderätten övergår så snart staden beslutat mottaga gåvan.

Som villkor för gåvan gäller att den bortgivna marken skall i och för stadens förskönande och till dess innevånares trevnad användas för anordnande av park eller annan dylik anläggning. Tomterna får således inte bebyggas eller användas till upplagsplats eller liknande ändamål. Detta hindrar emellertid icke trafikleders framdragande, dock under villkor att övriga med donationen fastställda villor uppfyllas.

Fastigheten får icke överlåtas av staden eller belastas med gäld. Däremot äger staden medgiva rätt till inteckning för servitut, motsvarande förestående inskränkningar i förfoganderätten över fastigheterna. Uppfyllas icke villkoren, förbehåller sig testator rätt för sig eller arvingarna att föra talan om gåvans förverkligande. Såsom ett önskemål - dock ej som villkor - uttalas, att den blivande parken eller anläggningen åsättes en benämning som hugfäster hans faders minne.”

Arvid Bäckman var en mångfacetterad, och även säregen person. I unga år fick han privatundervisning i hemmet och därefter i Borgholm och vid läroverket i Kalmar. Han studerade sedan humaniora men övergick till apotekarbanan. Elevåren fullgjorde han på apoteket Gripen och kandidatåren på apoteket Korpen i Stockholm. Efter avlagd apotekarexamen förestod han apoteken i Åkersberga, Katrineholm, Vingåker och Karlskoga.

Till Stockholm återkom han 1910 som tillförordnad föreståndare för apoteket Fenix, där han var kvar till slutet av 1929. Samma år erhöll han priviliegiet på apoteket Lokatten i Stockholm. Han avgick med pension 1939. Arvid Bäckman var styrelseledamot i Sveriges Apotekare Kredit AB , revisor i Läkemedelsfabriken Pharmacia och i Maria Högalids sjukvårdsförening. Han var vidare framstående medlem i Botaniska Sällskapet, Kemistsamfundet, Samfundet S:t Erik och Par Bricole. och i Ölandsklubben i Stockholm var han hedersledamot.

Principfast var han också. Det sägs att han hade stadens högsta flaggstång i sin trädgård i hörnet av Badhusgatan och Köpmangatan. Vid en av hans ankomster till Borgholm med ångbåten från Stockholm hade gårdskarlen glömt att hissa flaggan, varpå en mycket argsint apotekare reste tillbaka till huvudstaden med vändande båt!

Och för brevbäraren gällde en bestämd procedur. Istället för att lägga posten i brevlådan fick han gå in till apotekaren som satt i bersån, och där han belönades med en eller två supar!

Det tog emellertid åtskilliga år innan Bäckmans donation kunde förverkligas. I januari 1938 skrev Barometern bland annat om ordnandet av området kring Tvättfatet (som det fortfarande kallas i folkmun):

”Planteringskommittén har ett mycket tilltalande förslag, vari ingår ett vackert upplagt mittparti omgivet av vatten, strandskoning och en promenadväg runt det hela, mindre gångar som för ned till vattnet och i övrigt vackra gräsmattor och planteringar.

Det hela är ju en kostnadsfråga.För staden ställer sig emellertid kostnadsfrågan inte så enkel, då den förut är betungande med stora utgifter för vatten- och avloppsledningar, ombyggnad av gator, realskolebygget och kanske en dyrbara vattenledning med mera.

En god son av Borgholm har emellertid skänkt tomterna. Kanske finns det en eller flera söner eller döttrar av staden, här eller i förskingringen, som vilja bidraga till förverkligandet av den vackra tanke, som här föreligger.”

Ytterligare förslag lämnades av kanslirådet Axel Lekander, även han borgholmson och bördig från Kungsgården:

”Det synes kunna befaras att det föreslagna vattenområdet som torde sakna avlopp, under sommaren skulle bliva en sankmark med tillhåll för myggor, obehagligt särskilt för närbelägna Hotell Borgholm. (ej att förväxla med nuvarande Hotell Borgholm, reds anm) Det vore därför kanske bättre om den redan befintliga förbindelsen med hamnen kunde upprensas och förstoras så att cirkulation av vattnet åstadkommes. på de små öarna torde lämpligen några större och mindre stenblock så att en ö med lämpliga vattenväxter kunde bildas.

En vän till mig, trädgårdsarkitekten friherre Sven A Hermelin, Villa Diorama, Stockholm har tagit del av projektet och avgivit ett yttrande. Därest han kommer att konsulteras och resa till Borgholm kommer kostnaderna härför att uppgå till 150 à 200 kronor.”

I ett brev till Ölandsbladets redaktör Sven Erik Sjöholm uttryckte Arvid Bäck sin tillfredsställelse över parkförslaget:

”Käre vän.

Med tacksamhet har jag mottagit det uppgjorda förslaget till ordnandet av kvarteret till en park. Jag har låtit vår gemensamme vän Axel Lekander taga del därav och han har lämnar ett PM och bifogat ett yttrande av trädgårdsarkitekten friherre Aven A Hermelin. De däri framställda förslagen synas mig mycket sympatiska och vore jag synnerligen tacksam och hänsyn därtill toges vid blivande anordningar.

Av Ölandsbladet ser jag att förslag framförts angående ordnandet av kyrkogården. Det smärtar mig dock att icke träförädlingstomterna (Beijer Byggmaterial) kunde läggas till kyrkogården, så att denna fått ett naturligt sammanhang med parken i Lagunen, vilket säkerligen skulle varit till allra största fördel ur många hänseenden.I denna uppfattning vet jag att vännen Lekander är ense med mig.

Din gamle vän

Arvid Bäckman

I maj 1938 presenterades Sven A Hermelins förslag för stadsfullmäktige och det mottogs mycket positivt. Förslaget var kompletterat med en skiss och så här löd texten:

”En bestämd gräns mellan vatten och land bör eftersträvas genom uppmuddring av lagunen och utfyllning av stranden. Vattnet kan erhålla en form, som i någon mån överensstämmer med den nuvarande. Vattendjupet bör vara större än en meter för att vattnet ska hålla sig friskt. För god förbindelse med hamnens vatten sörjes genom uppmuddring av en kanal av cirka 2 meters djup.

Öarna får ligga kvar som häcknings- och uppehållsplatser för sjöfågel. Stränderna görs långsluttande och besås med lämpliga gräsarter. Här och var strandblomster i stora bestånd samt några strandträd och buskar,som planeras med hänsyn till utsikt. Är vattnet friskt ordnas med en sandplage åt barnen. Dessa få gå på gräsmattorna! Donatorn apotekare Bäckman finner det framställda förslaget mycket sympatiska och vore tacksam om hänsyn tages till det vid blivande anordningar.”

Och så här kommenterade Ölandsbladet förslaget:

”Det skisserade förslaget är mycket tilltalande, och kunde det komma till utförande blev det gamla mudderdoftande, mygg- och grodyngelbemängda Tvättfatet ett sannskyldigt barnens paradis, vinter som sommar. Det dyraste men samtidigt viktigaste och nödvändigaste är att friskt vatten ständigt cirkulerar i dammen. Kan man inte åstadkomma detta är det bättre att först som sist fylla igen hela ”Fatet” och göra en plantering av det hela, med en vattenkonst i mitten som en erinran av det gamla namnet Strands tvättfat.”

Även stadens planteringskommitté ville vara med på ett hörn. I början av april överlämnade man ett preliminärt förslag med begäran att stadsfullmäktige skulle godkänna det i huvudsak och söka ändring i stadsplanen så att området kunde användas som park. Efter en kort debatt godkändes förslaget.

Det skulle emellertid dröja ett drygt decennium innan parken kom till stånd. Kanslirådet Axel Lekander ville påskynda ärendet och författade ett brev till donatorn med följande lydelse:

”Käre Arvid.

Den 28 augusti 1941, det vill säga på torsdag, firar Borgholms stad sin 125-åriga tillvaro med en bankett. Det vore då ett utomordentligt tillfälle för dig att visa ditt intresse för fädernestaden och ditt goda hjärta genom att donera till staden ett belopp, förslagsvis 10 000 kronor, för att iordningställa Bäckmanska parken. Det är endast att meddela stadsstyrelsens ordförande din avsikt, så omnämner han det i sitt högtidstal vid banketten.

Snälle Arvid, tänk på att det är en glädje, en inre tillfredsställelse att giva och man bör göra det medan man lever och är frisk.

Din gamle vän med ärligt handslag

Axel Lekander”

Arvid Bäckman grunnade dock några år på Lekanders vänliga begäran, men i anslutning till sin 75-årsdag 1945 överlämnade han ett gåvobrev på 10 000 kronor för ordnandet av parkområdet.

”Genom denna vackra gåva fullbordar apotekare Bäckman en tanke och ett projekt som legat honom mycket varmt om hjärtat sedan många år - att få till stånd en värdig entré till Borgholm från sjösidan. Det illaluktande, dyiga Tvättfatet har varit en missprydande fläck i Borgholms ansikte. Staden har tvekat för kostnaderna och har heller inte alltid ansett det så nödvändigt att göra sig skön och tilldragande. Invånarna märker sådant mindre, främlingarna märker det mera och ölänningarna borta, de då och då hitvändande, det allra mest.

Så kom tanken upp hos apotekare Bäckman, att något måste göras åt infarten sjövägen till Borgholm, den fick absolut inte skämmas för sig. Det måste göras något åt den, och när inte staden rådde med det eller kanske riktigt förstod det, så måtte då en gammal ölänning och borgholmspojke, som en gång gått i stadens pedagogi hjälpa till”, skrev Ölandsbladets redaktör Sven Erik Sjöholm.

Och så här skaldade tidningens signatur Siam, redaktör Kjell Adler:

”Efter att först ha donerat ett par tomter har apotekare Bäckman nu även skänkt staden 10 000 kronor. En apotekare är naturligtvis van att dosera, vilket inger vissa förhoppningar för framtiden.

Arvid Bäckman vill jag gärna prisa ganska högt med dagens visa

för den kärlek till vår ö, som i hjärtat ej skall dö.

Tomter först han staden skänkte, men när rätt han si betänkte,

kom det 10 000 till, klart att han dosera vill

Snart vårt Tvättfat invid hamnen kan åt främling bjuda famnen

som en lockande entré, just som Bäckman vill det se.

Djupt vi buga oss och tacka för en högst ansenlig hacka

och till Bäckman säga så: Nästa dos vi vänta på.

Arvid Bäckman fick dessvärre inte uppleva parkens tillblivelse. Efter en tids sjukdom avled han i sitt hem i Stockholm i början av januari 1947.

Så här skrev bland annat redaktör Sjöholm i en vacker runa över sin gode vän:

”Åter ristas det svarta korset över bilden av en gammal trogen son till Öland, en som gjort det öländska namnet heder och vilken vid många tillfällen i gärning visat sin vänfasthet och tillgivenhet till fäderneön.

Med ett gott förstånd förenade han ett otroligt säkert minne, vilket bland annat gjorde att han kunde sin öländska släkthistoria från mer än hundra pr tiden till dagen idag. Det är skada att han inte nedtecknade sina hågkomster och sitt öländska personvetande.

Han blev aldrig lyrisk eller svävade i det blå, men så talar den verklige älskaren om föremålet för sin låga, oförändrad genom åren, som Arvid Bäckman kunde göra. Och det var inte bara tal, som så ofta blir fallet. Gång efter annan visade han i handling sin kärlek till fäderneön, sedan han själv blivit en bärgad man.

Han skänkte först sina tre tomter vid det så kallade Tvättfatet för att där skapa en park värdig staden 0ch sedan 10 000 kronor för samma ändamål. Det var bara synd att han inte fick se sina intentioner i någon ringa mån förverkligade medan han levde, vilket skulle glatt honom mycket.

Istället började staden ordna med sina parkområden vid den gamla infartsvägen och lät det allra viktigaste parkområdet vara. Säkerligen ett mycket oklokt drag av stadens styrande. Trots detta fortsatte den gamle ölands- och borgholmsvännen att tänka på sin sommarstad och dess framtid. Han tänkte på våra kyrkogårdsförhållanden, hur primitivt det fortfarande är ordnat här, och så skänkte han i höstas 20 000 kronor till ett tänkt krematorium i anslutning till den griftegård där han förordnat att hans aska ska gömmas.

Även på Ölands Forngård (idag Borgholms Stadsmuseum) tänkte han och det öländska alvarets andar, de gamla väderkvarnarna. Han gav med givmild hand av sitt överflöd, ty själv var han i alla skiften en enkel sparsam person.”

I oktober 1949 kunde Ölandsbladet berätta att Tvättfatet var på väg att iordningställas.

Stadsingenjör Bertil Smedberg, som ivrat mycket för förverkligandet, hade upprättat ett förslag som beräknades kosta 17 000 kronor. Av den summan fanns 10 714 kronor tillgängliga i Bäckmans donation.

”Förslaget avser att fyra byggnadstomter vid Strandgatan ska säljas till ett pris av 5 000 kronor stycket. Bassängen ska muddras och strandskoning av sten byggas. En del vassruggar bibehålls. Inom området ordnas en lekplats för barn och runt dammen en promenadväg. På lämpliga platser ordnas rabatter och planteringar av olika slag.”

”En förtjusande park av gamla Tvättfatet”.Så löd rubriken till en artikel i Barometern om om den nya parken, författad av signaturen Måns (Alma Falk).

”Borgholmsborna är konservativa. Har de av begripliga skäl aldrig hållit till kring den dypöl som gått under namnet Tvättfatet, så håller inte heller till där, sedan denna dypöl förvandlats till den allra vackraste lilla park kring en älskligt buktande damm med holme och vassruggar, där soffor utplacerats lite varstans och en trevlig lekplats för barn anordnats.

Jo, visst är det ett och annat barn som vågar sig på sandlådan eller gungbrädan och en och annan vuxen människa som slår sig ner på någon av sofforna och njuter av den vackra och rofyllda omgivningen. Men vi tror, att det mest är främlingar. Och vi tror också, att borgholmsborna så småningom ska hitta hit.”

I artikeln berättade stadsingenjör Bertil Smedberg om stationsskrivare Alfred Bjerkéns donation till prydande av parken. Den uppgick till 2 500 kronor och för den summan blev det ett solur på postament med donatorns namn inhugget i stenen. Och så var det meningen att en medaljong av apotekare Bäckman skulle fällas in i en sten vid en av ingångarna till parken.

Men så blev det inte eftersom stadens styrande beslöt att avfärda förslaget:

”Behandlades bordlagda ärendet, kanslirådet Lekanders förslag om att en porträttrelief av apotekare Arvid Bäckman skulle uppsättas i den så kallade Bäckmanska parken, och hade stadsingenjören till dagens sammanträde låtit avfotografera herr Bäckmans relief på gravstenen i Borgholm.

Sedan frågan ingående diskuterats beslöts att för närvarande ej upplåta föreslagen relief i parken, men beslöt istället att uttala sig för att parken till minne av donatorn skulle kallas Bäckmanska parken och uppdrog åt byggnadsnämnden att inkomma till fullmäktige med förslag i ärendet.”

Namnet på den nya parken blev dock föremål för en mycket livlig diskussion i fullmäktige. En av reservanterna, Karl Hagman (s), menade att ” de e rene rame skammen att man för ervärderliga tider ska få ge sitt namn åt en park i Borgholm för 10 000 kronor. Då är det större anledning att uppkalla parken efter den borgholmsbo som gav Strands tvättfat namn.”

Karl Englund (s) ansåg fullmäktige fri att ge parken vilket namn som helst, men att försiktighet självfallet borde iakttas i fall som detta. Men då man tagit emot donationen, borde också donatorns önskemål uppfyllas.

Hans partikamrat Thure Nilsson hade en annan åsikt:

”Gamla människor i samhället tycker att parken ska kallas Strandparken efter den gamle man som en gång i tiden hämtade sitt vatten där. Eller borde den uppkallas efter den person som före apotekare Bäckman ägde tomterna och började fylla ut dem.”

Efter dubbla voteringar, då den slutliga voteringen stod mellan Bäckmans park och Bäckmanska parken fastställdes att den skulle heta Bäckmans park.

Men i folkmun lever namnet Tvättfatet ännu kvar.

Och Ölandsbladets signatur Siam beskrev den livliga och lite hätska fullmäktigedebatten så här:

”Karl Hagman tyckte i stadsfullmäktige att man inte skulle få föreviga sitt namn genom att donera pengar till park med donators namn. Men majoriteten var av annan mening och så får Tvättfatet heta Bäckmans park.

Att den som skänkte parken förevigade sej

i namnet tyckte Hagman det passade sej ej.

Men stadens andra fäder av annan mening var

och så skall namnet Bäckman i parken leva kvar.

På hösten 1991 fanns det planer på att Bäckmans park skulle få ett nytt ansikte. Borgholms kommun hade en projektanställd landskapsarkitekt med uppgift att rätta till en del estetiska brister i stadens parker.

Det här nytänkandet möttes dock av blandande känslor. Somliga menade att det är att ta i, ”så här i dyrtider”, medan andra lovordade projektet då de ansåg att mycket blivit eftersatt under många år.

”Landskapsarkitekten belastar det konto som är avsett för den parkförman vi ännu inte hittat, förklarade tekniske chefen Göran Olsén som tagit initiativet.”

Någon märkbar ansiktslyftning av Bäckmans park, trots flera idéer, kunde emellertid inte ses.

”När det gäller förändringarna måste vi nog se de arbetena lite mer på sikt, men det är ju utmärkt att vi då har underlaget färdigt, sade Göran Olsén.

”Lite på sikt” kom att innebära nästan två decennier. Förra året invigdes det ståtliga lekskeppet Barbara, en donation av ölandsbördige John C Nelson från Borgholms vänort Rockford, USA. Och det har blivit en mycket frekventerad lekplats, vackert inramad av olika buskar och perenner.

Parken har också fått nyanlagda grusgångar samt en dämpad och smakfull belysning. Och Alfred Bjerkéns donation, soluret, har återbördats till den ursprungliga platsen.

ROLF NILSSON