Anna i Lilla Frö deltog i den landsomfattande rösträttskampen
I maj 1887 föddes en tös i Lilla Frö. Hennes namn var Anna Wermelin och var en av dem som landet över deltog i kampen för kvinnlig rösträtt. 26 år gammal fick hon den 28 november 1913 ett brev från Johan Åsenius som var kommunpolitiker på Öland. Han gav Anna Wermelin i uppdrag att i hembyn Lilla Frö samla in så många namnunderskrifter hon kunde. Tillsammans med kvinnor över hela landet samlade Anna in hela 350 000 underskrifter under åren 1913-1914. Av den insamlingen finns ett berömt fotografi där Elin Wägner poserar bredvid den stora högen.
Syftet med namnunderskrifterna var att visa hur stort intresset var för kvinnors rösträtt. Tidigare hade riksdagen konstaterat att kvinnlig rösträtt inte behövdes då kvinnorna inte själva efterfrågade det. Men nu fanns inte längre det argumentet.
Brevet från Johan Åsenius kom i form av en liten handskriven lapp som efter Anna Wermelins död 1956 har funnits i Vivi-Ann Wermelins ägo.
– Anna var min pappas faster och vi kallade henne alltid för faster Anna, säger Vivi-Ann som bor i Kalmar.
Brevet och flera bilder av faster Anna finns sparade efter ett drygt sekel men idag finns brevet hos Fredrik Åsenius, barnbarnsbarn till Johan som uppmanade Anna att delta i rösträttskampen. Tillsammans med brevet fanns ett formulär där kvinnorna i Lilla Frö fick skriva sina namn för att därefter skickas tillbaka till Johan Åsenius. Hur många namn som Anna samlade in får vi aldrig veta.
– Jag lånade en bok av Fredrik Åsenius och när jag lämnade tillbaka den sa jag till honom att vi hade en länk mellan oss. Så jag gav honom brevet som hans farfars fars skrev till faster Anna, säger Vivi-Ann Wermelin.
Fredrik Åsenius blev glad över att få en glimt av historien som gällde hans släkt men tänkte inte mer på det förrän han läste i en tidning om att material samlades in till sajten Demokrati100.se.
Johan Åsenius dog 1940 och Fredrik har inga minnen av honom.
– Vad jag vet är att han var en lokal maktfaktor som snabbt avancerade inom kommunen. Men vi har inga berättelser i familjen om Johans intresse för liberala rösträttsreformer. Tvärtom blev vi förvånade över att hitta det här, säger Fredrik Åsenius.
Johan Åsenius är för sina släktingar känd för att ha varit en duktig bonde som fick saker gjorda. Troligen var det samma sak med insamlingen. Hade nu någon gett Johan Åsenius uppdraget att samla in underlag kring hur många kvinnor som lokalt ställde sig bakom krav på rösträtt, ja, då gjorde Johan Åsenius det, oavsett sin egen inställning till saken.
Inte heller Anna Wermelins intresse för rösträttsfrågan är något som hennes ättlingar känner till.
– Däremot vet jag att hon var en mycket bestämd människa och att hon alltid fick vykort och brev från världens alla hörn. Hon kände väldigt många, hon var alltid påläst och alltid orädd, säger Vivi-Anne Wermelin, vars fars faster Anna var den som drev på insamlingen i Lilla Frö.
Anna Wermelin arbetade som hushållerska hos jägmästarparet Markman på Länna Bruk utanför Sigtuna till 1928. När hon fick sluta där flyttade hon hem till Öland igen men skaffade sig aldrig någon familj.
– Hon fick säkert lära sig väldigt mycket där, Gustav Markman var intresserad av bildning och var lärare i folkhögskolan, berättar Vivi-Ann.
I samband med att tjänsten som hushållerska upphörde 1928 köpte Anna Wermelin ett eget hus hemma på Öland. Utöver brevet från Johan Åsenius har Vivi-Anne sparat en notis i en tidning där köpet omskrivs.
– 8 200 kronor betalade faster Anna för huset i Färjestaden där hon levde till sin död. Det var inte vanligt att ensamstående kvinnor kunde köpa ett hus på den tiden, men hon gjorde det vilket också visar vilken stark och driftig kvinna hon var.
Vivi-Anne Wermelin minns begravningen efter Anna i maj 1956 men kan inte dra sig till minnes några mer utförliga minnen om faster Annas kamp för rösträtten och hon har heller inte gått till historien som släktens demokratiska hjältinna.
– Det pratades helt enkelt aldrig om det, men hon var som sagt alltid påläst.
Tack vare att faster Annas tillhörigheter har bevarats av hennes ättlingar får vi en liten glimt av rösträttskampen i början av 1900-talet och som ledde fram till att den kvinnliga rösträtten infördes 1921.