Grand finale

Inte en sekund var jag nervös för den här matchen när jag satt där framför TVn. Det var det smarta,  stabila gamla Kalmar igen och Hammarby stångade sitt 08-huvud i vår försvarsmur utan att en skråma uppstod. Visst är det jobbigt att Hammarby får rulla så mycket boll som de fick i första, det är lätt att vi blir baktunga. Men vi har gjort det så många gånger förr, vi vet att chanserna till slut kommer och det talar mer och mer för oss ju längre matchen lider och så även idag. I andra fick vi bättre tag i taktpinnen och avslutade riktigt starkt med ett par delikatesser från Augustsson och Abiola som tyvärr mirakulöst räddades på mållijnjen vilket tvingade fram jobbiga 30 extraminuter. Där ju Abiola visade vad individuell skicklighet och snabbhet betyder i en jämn match som den här. Så nu får vi en andra rak final på hemmaplan. Nu måste jag fan ta ma snart tillfriskna. Och farsan var här och kollade matchen, låg raklång i soffan och brölade innan han vid slutsignalen fick rycket, grabbade tag i Rasmus Guitar Hero-gitarr och drog ett par riff. Utan ett rätt.

Nu ligger jag och kollar Jörgen Perssons match mot Samsonov igen, för andra gången idag. Vilken match! Staffan Lindeborg är fantastisk som kommentator, dramaturgin, rösten, vi slits mellan uppgång, fall och uppgång igen, mellan hopp och förtvivlan och han avslutar med "JAJA, OjojOj, han avslutar med en backhand, om Waldner är det eviga trädet på kinesiska, vad är då Persson, denna Persson. Tack Jörgen, tack!" när Persson dundrar in matchbollen i sjunde avgörande. Och det är ju bara att hålla med, det är fantastiskt att se Persson i hans sjätte OS, nu i kvartsfinal som 42-åring, och det är kul att se Erik Lindh på bänken. Vilket gäng vi hade och och för en gamling som mig som är uppvuxen med alla medaljer i OS och mästerskap har pingis en speciell plats bland alla grenar i Peking.