Annons
Nyheter

”Vildsvinsplågan” på Öland ur ett historiskt perspektiv

Nyheter • Publicerad 9 december 2007

ÖLAND

Vildsvinen tycks efter mer än 200 år åter vara en plåga på Öland. De öländska vildsvinen har en lång historia, som här återges ur boken Öländsk Historia.

Annons

Det är omöjligt att säga om vildsvinen inplanterats på Öland av kungarna för deras nöjesjakter eller om de funnits på Öland naturligt i alla tider. Den vanliga missuppfattningen, som härrör från Petter Åhstrand i boken Beskrifning öfwer Öland (utgiven 1768) är att vildsvinen inplanterades på Öland 1723; först inplanterades 12 ungsvin och sedan 39 fullvuxna. ”Desse föddes första vintren med havre, ollon och rovor uti en ingärdad plats i Rälla hage men utsläpptes sedan i skogarna där de ansenligen ökte sig och förorsakade på åker och äng en otrolig skada.”Denna berättelse upprepas sedan nästan ordagrant av Abraham Ahlqvist i Ölands historia och beskrifning (utgiven 1822). Därmed är en sanning etablerad, vilken sedermera upprepas till leda ungefär på samma sätt som uppgifterna om att öländska hundar bara fick ha tre ben. I domstolsprotokollen från 1500-talet och framåt förekommer aldrig en enda uppgift om någon ölänning som brutit mot denna kungliga trebensregel som visserligen existerade, men som uppenbarligen aldrig tillämpades. 

* * *

Det märkliga med vildsvinsvillfarelsen är att Ahlquist på sidan 430 lämnar uppgiften om kung Fredriks inplantering av vildsvin 1723 när han på sidan 232 citerar Karl XI:s dagbok, som förtäljer om en vildsvinsjakt redan 1688: ”Den 7 september jagade vi vid Mörby Långa och bekommo 1 chronhjort, 1 doghjort, 1 råbock, 1 råget och 1 wildswin...”Det fanns således vildsvin på Öland långt före 1723, och i hauptmannen Lars Assarssons slottshandlingar från 1660- och 70-talen förekommer olika uppgifter om storjakter på vildsvin då hela allmogen uppbådades för att reducera stammen. Men svinen var mycket svårjagade och tog sin tillflykt till ogenomträngliga kärr och moras. Vildsvin har således alltid förekommit på Öland i större eller mindre antal, men ostridigt är att den kungliga inplanteringen 1723 och utfordringen lade grunden till en formidabel explosion av vildsvinsstammen, vilket kom att avspegla sig i de öländska riksdagsmännen besvär från 1730-talet och fram till omkring 1780 (cirka) då man inte längre hittar några klagomål över vildsvinsplågan.

Vid 1731 års riksdag talade öländska riksdagsmännen Swän Jönsson och Pähr Nilsson för den hårt tryckta öländska allmogen, som plågades svårt och led av de till en myckenhet förökte vildsvinen. Om somrarna fördärvade vildsvinen den säd som stod i sin  växt och mognad, de upprotade ängarna förstörde all gräsväxt. Folk och kreatur led av den ”märkeliga skada” svinen åstadkom och skulle det här fortsätta kunde ölänningarna inte betala skatt. De öländska klagomålen vann gensvar och i en kunglig resolution av den 12 juli 1733 tilläts att vildsvinen ”på Öland skulle undanskjutas”. Stora jakter anställdes men det fanns likväl kvar en ”obeskrivlig myckenhet” av vildsvin, som tillsammans med rådjuren gjorde sådan skada ”att man befruktar undergång”. Särskilt många vildsvin fanns det i Högsrum, Räpplinge, Köping, delar av Gärdslösa, Glömminge, Algutsrum, Torslunda och Norra Möckleby, Resmo och Mörbylånga, skrev riksdagsmännen Swän Jönsson och Pähr Nilsson 1734. Även vid 1738 års riksdag förekom allvarliga klagomål från ölänningarna över vildsvinens framfart på ”detta utblottade Öland, som nästan mer än någon annan ort i hela riket med stora skatter, dryga förhöjningar och åtskilliga kungsgårdars underhållande är betungade”och därtill kom vildsvinen. ”Desse kreatur som består av en stor myckenhet kan allmogen icke med några stängsel utestänga”; vildsvinen nedbröt allt och kullkastade såväl stenmurar som gärdesgårdar. Bönderna berättade att de fick hålla vakt om nätterna med bloss och facklor. Vildsvinen gick knappast att driva ut eller förjaga och grödan blev till största delen fördärvad.

* * *

Att vildsvinen och även kronhjortarna åstadkom stor skada i åker och äng blev Carl von Linné vittne till när han reste på Öland 1741. Den 12 juni var han kommen till Persnäs i norra motet och han skrev då: ”Kronhjortarna hålla sig där uppåt norra trakten allmänt, såsom damhjortarna på södra distriktet, varför allestädes hållas väktare vid åkrarna, som hjortarna skola utfösa, och på gärdesgårdsmurarna hava inseende. Vildsvinen hålla sig mest på norra distriktet, tillskyndandes lantmannen mycken skada, emedan de, såsom med en plog, marken uppgrava och i åkrarna säden nedtrampa, gående omkring och slående säden tillsammans såsom en kärve, att de måge varje gång få munnen full av ax. De paras ock under tiden med de gemena svinen, då aveln härav bliver mycket vild.”Den målande bild av vildsvinens framfart i ölänningarnas grödor som Linné här ger tyder på att han själv varit åsyna vittne till denna fortgående skadegörelse.

Vildsvinens härjningar i åker och på äng ”kan man icke utan tårar åskåda”, skrev invånarna i Norra motet till Kungl Majt år 1751, och i denna skrivelse gick också ölänningarna till attack mot de kungliga nöjesjakterna, vilket såvitt jag vet är den första gången som sådan kritik kom till uttryck offentligt, men ordalagen var i och för sig ganska försiktiga och en viss ironi kan väl också spåras i det följande: ”Och som denne ö är så långt ifrån residenset (det kungliga) belägen att Eders Majestät ganska sällan lärer med dessa djurens fällande vinna något nöje lever allmogen i den underdånigste förtröstan att Eders Kongl Majt har långt mera avseende på andras åtanke och välfärd (vi är trogne undersåtar) och det allmännas nytta än någon ringa lustbarhet som vid vildsvinsjakten vinnas kunde... att de högt skadelige kreaturen måge utrotas... ”Undertecknat av skattedragarna i Norra motet. Detta brev synes ha fått effekt ty påföljande år 1752 beslöt riksdagen om vildsvinens undanskjutande, men det var ingen lätt uppgift, ty svinen var verkligen vilda och hade fått starkt fäste på Öland, särskilt på norr i skogar och moras.

1752 års rikdagsbeslut och den intensiva jakten innebar således inte att vildsvinen kunde utrotas över hela Öland, vilket framgår av  nya skrivelser från ölänningarna till landshövdingen Carl Gustaf von Roxendorf och till Kunglig Majt. Den här gången fick emellertid ölänningarna mothugg från landshövdingen och jägmästaren Johan Wallman i Rälla, som i en skrivelse daterad den 29 december 1760 anförde ”att denne klagan är utan grund”. Inget vildsvin hade, enligt Wallman, blivit funnet eller observerat i 31 socknar på 7 à 8 års tid, undantagandes några få vildsvin, som uppehöll sig i Bödaskogen ”långt norr på landet”. I skogen fanns det en 3-4 svin. Wallman räknade med att de snart skulle gå under ”om det blev en stark vinter”. Anledningen till att det var så få svin i skogen berodde just på några hårda vintrar. Den klagan på dovhjortarna som ölänningarna framförde i detta sammanhang avvisades också av  Wallman, som sade att 100 dovhjortar hade blivit skjutna och att det nu endast fanns dovhjortar i ringa antal kring Borgholms slott. 1769 kom nya klagomål på vildsvinen från ölänningarna, men de ledde inte till några åtgärder ty svinen var nu i det närmaste utrotade, dock fanns svinen kvar ännu en tid ”långt norr på landet”.

Så här jobbar Ölandsbladet med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons