Slutar efter 45 år inom skolan

MÖRBYLÅNGA

Hur ska det gå för Mörbylånga kommuns skolväsende framöver? Elisabeth Engqvist, en institution inom skolvärlden, tackar för sig efter 45 års tjänst. Själv tror hon att allt kommer att ånga på som vanligt, men det finns de som tvivlar. Vissa personer gör helt enkelt mer avtryck än andra.

Ingen enda person är oersättlig – en rätt onödig truism, men vissa (inga namn) vill gärna glömma att det förhåller sig så. Men är det någon som kommer bra nära detta med att vara oersättlig så är det väl ändå Mörbylånga skolvärlds faktotum Elisabeth Engqvist som nu lämnar skolbygget efter 45 år. Själv håller hon förstås inte med.

– Nej, visst inte. Det går nog alldeles utmärkt utan mig också.

Fast vi andra tvivlar lite, och faktum är att hon kommer att ersättas av två tjänstemän. Något som Elisabeth förklarar med ”ändrad organisation” och att ”skolförvaltningen växt”. Hursomhelst så började det hela den 1 november 1963 i det som då var Mörbylånga kommun. Jaha, tänker ni. Mörbylånga kommun, det är väl självklart. Men då rymdes det faktiskt fler kommuner inom dagens kommungräns. Ottenby kommun fanns ända fram till sammanslagningen 1967 och Torslunda var en egen kommun ända fram till 1974. Det fanns fler skolor också. Elisabeth erinrar sig Kastlösa och Tanneskolan i Alby och skolan i Vickleby.

– I Ottenby kommun fanns det skolor i Gräsgård och Degerhamn förstås. Den sistnämnda finns ju kvar. I Grönhögen fanns Lundaskolan som lades ner 1991.

OLIKA VÄGAR

Innan fröken Engqvist – ”man sa inte du på den tiden” – tog plats som skolassistent, som det hette då, hade hon förstås klarat av att se dagens ljus i Runsbäck. Familjehemmet är den allra sydligaste gården i byn, Fridhem (gården finns för övrigt kvar i familjens ägo). Därefter blev det skolgång i Färjestadens skola och sedan realskola och Handelsgymnasium i Kalmar. Och nu var Elisabeth redo att möta arbetslivet. Första jobbet var på Statens Fartygsinspektion och sedan blev det Sydöstra Sveriges Byggnadsgille. En annons väckte hennes intresse.

– Mörbylånga sökte en skolassistent och det tyckte jag verkade spännande och lite mer utmanande än det jobb jag hade då.

Nu är det inte enbart jobbtiteln som ändrats från skolassistent till kontorschef – (vi andra titulerar Elisabeth med ”hon som kan allt”). Skolförvaltningen har växt till en kommunal koloss och gått över från statlig till kommunal domvärjo – även om det talas om att staten är på gång att ta tillbaka skolan. Det sistnämnda tror dock inte Elisabeth på.

– Nej, det är en omöjlighet att det skulle kunna se likadant ut i alla kommuner. Kommunerna har så olika förutsättningar. Statliga företrädare vill ha allt detaljreglerat, men hur skulle det se ut? En förortskommun till Stockholm ser naturligtvis helt annorlunda ut än exempelvis vår egen kommun. Däremot kan man förstås ha samma mål. Men vägen dit måste skilja sig från kommun till kommun.

Ni hör och ser själva – klok som en bok.

BÄTTRE I DAG

En kul detalj om utvecklingen under 45 år är umgängesvanorna inom skolan. Vi har redan varit inne på det här med titulaturen. Förr var det fröken, herr rektor och herr magister.

– Och att en elev skulle säga du till en lärare var fullkomligt otänkbart.

Elisabeth har läst flera protokoll där just du-reformen var uppe till hetlevrade diskussioner.

– Det mesta gick ut på att hela samhället skulle upplösas om eleverna fick säga du, skrattar Elisabeth.

Har då allting utvecklats till det bättre inom skolvärlden? Nej, naturligtvis inte, men Elisabeth vill inte gärna älta sådant som utvecklats till det sämre. Hon är en positiv natur och drar i stället fram viktiga förbättringar.

– Skolan är givetvis en spegling av samhället i stort. Men jag vill gärna framhålla att undervisningen idag är mycket bättre än förr. Ta språk till exempel. Jag och min generation lärde oss att böja verb och lära oss grammatikparagrafer utantill. Men vi lärde oss inte att tala engelska, tyska eller vad det nu kan vara. Det kan dagens ungdomar mycket bättre.

Elisabeth tycker också att förhållandet mellan elever och lärare är mycket bättre och angenämare idag.

– Och så tycker jag det är bra att lärare av idag jobbar i grupp och inte är ensamma kungar i sitt klassrum.

VILL BO KVAR

Såväl Elisabeths far som farfar var politiskt aktiva inom centerrörelsen. Har då ingen försökt locka Elisabeth till en politisk karriär?

– Jodå, flera gånger. Men jag har bestämt sagt nej till sådana inviter. Jag hade inte kunnat jobba här och samtidigt vara politiskt aktiv i något parti.

Därmed inte sagt att Elisabeth skyr organisations- och föreningsliv. Tvärtom. Hon har varit fackordförande i SKTF och är fortfarande ordförande för den lokala hyresgästföreningen i Mörbylånga. Vad ska hon då göra efter att hon rensat skrivbordet? Blir det flytt tillbaka till hemtrakterna i Färjestaden och sedan en jorden-runt-resa.

– Nej, tok heller. Varför ska jag flytta? Jag har både barn och barnbarn här i Mörbylånga. Och resa? Nja, jag har inga direkta resmål. Däremot ska jag motionera mer och läsa mer och...hmmm, jo handarbeta. Jag tycker det här med stickning och broderier och sådant är väldigt roligt.

Universitetskurser på folkuniversitetet kan hon också tänka sig, och så umgås mycket med väninnorna.

– Och de flesta bor i Kalmar. Så skulle jag flytta blev det nog dit och inte till Färjestaden.

Och apropå flytt. En flytt som hon definitivt inte gillade var skolförvaltningens flytt från Skansenskolan till kommunhuset.

– Nej, det var bättre att sitta i skolhuset och ha den nära kontakten med skolan, säger Elisabeth som ”alltid varit intresserad av arbetet och aldrig räknat minuter...”