Mona Sahlin lockade tusentals

KALMAR

Till Larmtorget hade kommit minst ett par tusen personer (enligt vissa uppgifter dubbelt så många) – således betydligt fler än när Göran Persson talade och nästan lika många som när Kalmar FF gick upp i Allsvenskan och Kalmarborna firade och hyllade sitt lag, det var år 1999.

Musikkåren Lyran spelade i täten av årets demonstrationståg – som också var rekordstort – och drillflickorna snurrade elegant på sina taktpinnar. Förra ministern Lena Hallengren från Kalmar hälsade alla välkomna: ölänningar, kronobergare, uppvidingebor, stockholmare, nybroiter och oskarshamnare. Laila Naragi från SSU talade för ungdomsförbundet och gick till en rasande attack på alla orättvisor som förvärrats av Reinfeldt ”med motorsågen” och den flygande Carl Bildt, som bara far jorden runt för att tillgodose sina egna intressen i olja och gas. ”De enda som gynnas av den borgerliga regeringen är de som bär glassiga skor på Stureplan.” Därutöver krävde hon rättvisa för Västsahara. Hon ansåg att Sverige var rasistiskt och att allt annat är skitsnack. Människor diskrimineras på grund av näsans form och efternamnet. Hon ansåg slutligen också att socialdemokraterna borde ”shapa up” sin egen rörelse.

TOBLERONE

In i mängden av förstamajfirare hade smugit sig en och annan lus i den röda fanans veck. Helt plötsligt sågs en man dela ut Toblerone till publiken. Han omhändertogs och fördes undan. Ytterligare ett tiotal personer scannades in av säpo (med videokameror) och fördes undan.

Mona Sahlins tal var relativt långt, det var spontant, roligt och ganska självironiskt – hon bjöd på många goda skratt. Den borgerliga regeringen gör nog bäst i att inte underskatta denna politiska naturbegåvning. Hon lovade inte att återställa allt det som den borgerliga regeringen ändrat, så kan inte politik fungera, men en återställare blir det, och den går socialdemokraterna till val på år 2010: A-kassan skall återgå till vad den varit och nivån i ersättningen blir 80 procent om socialdemokraterna vinner.

– Men då måste ni hålla i vreden, som hon sade.

Och det är kanske en lång tid att gå arg, i tre år...