Moderater på spaning efter riktiga moderater

Valet 2006 gav oss en ny regering och Öland ett nytt kommunalråd. Moderaterna steg som en raket mot de politiska himlarna. Partiet har heller aldrig någonsin kunnat besätta så många tunga, viktiga poster runt om i landet.

Men någonting har gått fel. Raketbränslet var kanske inte av bästa kvalitet och missnöjet i moderata kretsar utanför 08-tullarna sprider sig. Ölandsbladet har dragit samman tre moderata ikoner i närområdet – de båda kommunalråden Harald Hjalmarsson och Kent Ingvarsson i Västervik respektive Mörbylånga samt oppositionsrådet Göran Häggfors i Kalmar – för att få deras syn på ”affärerna”, jobbpolitiken och fastighetsskatten...

En av de roligare historier som cirkulerar i moderata kretsar just nu är på sitt sätt väldigt talande – historien lär ha sitt ursprung i södra Sverige och bör kanske läsas med ”skånskt” idiom:

”Förr i tiden köpte vi en korv å en Pucko i kiosken efter ett långt sammanträde.

Jaha?

Ja, och nu köper vi åsså en korv, men nu tar vi en noll-åtta till korven.”

Moderata kärnväljare och aktivt fotfolk känner inte igen sig bland alla dessa affärer, sparkade ministrar, egendomliga fastighetsskatter och en finansminister som lika gärna kunde ha varit en sosse – eller något värre. Och man skyller det mesta på den moderata ”Stockholmsmaffian”.

Opinionsmätningarna visar heller inte precis några lysande siffror. Raset fortsätter för regeringen i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Den senaste SCB-undersökningen visar också ett tapp på minus 3,6 procent i förhållande till valet samtidigt som socialdemokraterna ökar med nästan elva procent (10,9).

Partiets egen analys av detta förhållande visar att det är den moderata basen, kärnan, som håller på att krackelera:

”Förlusterna bland tjänstemännen är helt dominerande och här handlar det allra främst om förluster bland de högre tjänstemännen .” (Citat ur ’Kommentar till SCB-undersökningen’ - internt utskick till moderaterna den 13 december).

Men det är inte enbart väljarna som sviktar. Vad värre är att även de moderata ”yrkesarbetarna” – fritidspolitikerna, kommunal- och landstingsråden ute i landet, i många fall känner sig främmande för ett Stockholms-centrerat och ”nytt” moderatparti.

Den paradoxala situationen har alltså uppstått att moderaterna aldrig tidigare besatt så många förtroendeposter ute i landet – det rör sig om drygt 100 kommunal- och landstingsråd – samtidigt som partiet aldrig blivit så ifrågasatt av sina egna som just nu.

Går det då att tala om ett moderat uppror, eller åtminstone, våldsamt missnöje med central-moderaterna i Stockholm?

Eller är det en generationsfråga? Yngre väljare och partifolk känner sig hyfsat hemma i partiet, medan de äldre vämjes vid lagbrott som att strunta i att betala tv-licensen, publikt grovhångel med journalister och skrotandet av försvaret.

Det verkar som om bägge bilder går att applicera på läget för ögonblicket. Ölandsbladet har talat med tre tunga moderater i närområdet: de bägge ordförandena i respektive kommunstyrelse i Västervik och Mörbylånga, Harald Hjalmarsson och Kent Ingvarsson samt oppositionsrådet i Kalmar, Göran Häggfors.

Av dem är Harald Hjalmarsson (född 1963) mest försiktig i sin kritik. Han har för övrigt också en karriär inom partiet att tänka på då han nyligen blivit invald i ett centralt organ som kallas för den ”kommunala samrådsgruppen”.

Göran Häggfors, som likt Kent Ingvarsson är en 60-plussare, vågar mer, men kan ändå inte ta ut svängarna ordentligt. Han har en ”revolutionär”, yngre moderatkader i närmiljön att tampas med. En grupp som bara väntar på lämpligt tillfälle för diskret knivkastning i ryggen.

– Den bild som målas upp av moderat missnöje stämmer. Det finns en känsla av två grupper inom partiet, regeringsföreträdarna och ”vi övriga”, säger Harald Hjalmarsson, som emellertid snart korrigerar bilden:

– Jag tillhörde kritikerna som påpekade detta och nu tycker jag att det finns en mer ”kommunal” känsla. Att allt inte kretsar kring storstäderna, och främst då Stockholm.

Det stora och kontinuerliga raset förklarar Harald Hjalmarsson som en följd av ”tuffa beslut”.

– Tuffa beslut ger negativa resultat.

  Och de så kallade affärerna – obetalda licenser, sparkade ministrar, Schenström...

– Ja, det är förstås oerhört tråkigt. Och det har varit alldeles för många avhopp.

En fråga som man då och då kan landa i när det gäller moderaterna lyder: vad är egentligen de ”nya” moderaterna? Beteckningen är centralt sanktionerad och står exempelvis även i brevhuvudet på partiets utskick.

– Partiet trycker hårt på att det ska vara lönsamt att arbeta. Tidigare talades det mer om så kallade klassfrågor.

  Ni försöker också ge bilden av er själva som det ”nya arbetarpartiet”.

– Jo, det är lite som sossarna på 1960-talet kanske.

Det har också talats om de nya moderaterna som ett slags sosse-parti i ”lightversion”. Men sådana beskrivningar gillar inte Harald Hjalmarsson.

– Vi har utfört ett förändringsarbete inom partiet. Det kan ju knappast ha undgått någon.

  Och därmed går ni i otakt med tidigare sympatisörer?

– Alternativet till att inte förändra sig är värre.

Harald Hjalmarsson medger dock att vissa detaljer i förändringsarbetet inte blivit så bra. Fastighetsskatten till exempel.

– Det blev helt fel. Där är jag klart besviken. Det första förslaget skulle ha gynnat sådana kommuner som Västervik och de båda Ölands-kommunerna. Alltså kommuner med ett stort bestånd av fritidshus.

– Vi måste återkomma i den frågan.

Göran Häggfors har varit med nästan ända sedan partiet hette Högerpartiet (partiet bytte namn 1969). När Ölandsbladet träffar honom i oppositionsrådsmodulen på stadshuset i Kalmar, har han just tagit del av partiets analys av SCB:s senaste opinionsmätning.

– Det är tydligt att vi gör starka förluster bland väljarna som är 40 år och äldre.

– Men det visste jag redan tidigare. Jag har täta väljarkontakter och de här strömningarna har jag känt av en längre tid nu.

I partiets analys är dock inte allt dystert. Analysgruppen påstår sig vinna väljare bland ungdomarna (de med gymnasieutbildning).

– Men det uppvägs inte på långa vägar av raset bland kärnväljarna.

Göran Häggfors konstaterar kallt att ”starten inte varit så bra.”

– Dribblet med fastighetsskatten är bara en detalj i det hela. De så kallade affärerna och avhoppen har inte precis gynnat vår ställning.

– Att sedan småföretagarna är förbannade, saker och ting har inte blivit lättare för den gruppen, gör inte bilden gladare.

Nu sköter inte moderaterna politiken ensamma. Småföretagarnas ilska borde i hög grad riktas mot Maud Olofsson (c). Men moderaterna är det regeringsbärande partiet och man får således ta på sig allt elände.

Det finns ett område där moderaterna är ensamt ”skyldiga” och får bära hundhuvudet – arbetsmarknadspolitiken.

– Vi har inte lyckats kommunicera det som faktiskt är bra med vår jobbpolitik. I stället har allting fokuserats på de som drabbas.

– Och jag har stor förståelse för att folk som söker arbete, men inte får något, blir vansinniga när de betraktas som några slags syndare.

– Det är inte så jäkla lätt alla gånger att hitta jobb ute i landsorten. Alla kan faktiskt inte flytta dit där jobben påstås finnas.

Göran Häggfors blir alltmer upprörd och fräser:

– Ibland undrar jag om beslutsfattarna innanför 08-tullarna vet hur vanligt folk har det ute i landet.

  Kan det bli en valfråga 2010?

– Fördelningspolitiken blir garanterat en valfråga. Vi kommer att ha ett stort pedagogiskt problem att förklara hur vår jobbpolitik är tänkt att fungera.

Kommunalrådet i Mörbylånga, Kent Ingvarsson, håller med de båda övriga i allt. Det finns en skillnad mellan yngre och äldre moderater, ”nya moderater är mer ungt folk”, affärerna har varit ”svåra för oss”, och medlemstappet är bekymmersamt, ”vi förlorar gamla trogna moderater.”

– Och det är vi ute i landet som får ta smällarna, till exempel ”affärerna”, har blivit dränerade på allt folk.

– Det verkar som om varenda ombudsman har blivit politisk sekreterare i Stockholm. Vi få som är kvar måste göra vårt bästa för att försvara partiet. Och där har vi ett drygt jobb...

Kent Ingvarsson är inte emot en förändring av partiets inre liv. Men han motsätter sig ett ”totalt byte av skepnad”.

– Det måste finnas plats för alla moderater.

– Och det är inte moderat politik att strunta i lagar och förordningar och av ideologiska skäl låta bli att betala tv-licensen, säger han med visst eftertryck.

Kent Ingvarsson är den enda av de tre som vågar ta upp ”problemet Reinfeldt”. Han har, precis som de övriga, träffat statsministern vid ett flertal tillfällen.

– Från början tyckte jag att han var en bra ledare. Men jag undrar om inte alliansen släckt lågan.

– Jag förväntar mig att han är den första talesmannen för regeringen. Han borde alltså stå i tv-rutan en gång i veckan och prata politik.

– Nu har han mest fått framträda i någon slags defensiv för alla konstigheter som hänt. Reinfeldt är för tam.

  Och det innebär...

– Att folk tyvärr tappar förtroendet. Och inte blir det bättre med konstiga fastighetsskatter och höjda bensinpriser.

Det sistnämnda sätter dock Kent Ingvarsson på miljödebattens konto.

– Alla ska ju överträffa varandra i klimatfrågorna. Och alla beslut är väl kanske inte helt genomtänkta.

En sak som alla de tre råden är lika irriterade över är infrastruktursatsningarna i vår del av världen, eller snarare bristen på desamma.

– Det är totalt stendött idag, säger Kent Ingvarsson och får medhåll av Harald Hjalmarsson.

Göran Häggfors påpekar att regeringen och moderaterna enbart tänker på satsningar i de så kallade ”tillväxtkorridorerna” (lika med storstadsregionerna), men struntar i landet i övrigt.

– Ska vi få någon ordning på infrastrukturen måste vi göra det av egen kraft. Någon hjälp uppifrån får vi inte.

Det finns givetvis mängder med ärenden, detaljer, objekt och frågor som de tre råden kan ta upp som moderata problem – ta en tidigare moderat paradgren som försvaret till exempel.

Kent Ingvarsson undrar om det överhuvud taget finns kvar, medan Göran Häggfors tvivlar på nyttan av att ”försvara Sverige med ett kompani i Tchad”.

Men det får bli Kent Ingvarsson som får ge bilden av en lätt alienerad landsbygd i förhållande till makten – och moderaterna i Stockholm.

  Kan du räkna upp ledamöterna i regeringen?

– Hmmmmmm...nejdu, det kan jag faktiskt inte, skrattar han.