Mindre skitigt än man befarade

MÖRBYLÅNGA

Projektet ’bostäder i Mörbylånga hamn’ är snart – i hamn. Men innan skyskraporna skjuter i höjden måste marken saneras. Provtagningar har dock visat att området inte var fullt så skitigt som befarat.

När Ölandsbladet härförleden hävdade att det var klart för bygge i Mörbylånga hamn, lantmännen skulle flytta och därmed skulle kommunen komma åt sin egen mark, blev det milt sagt ett Herrans liv – på Lantmännen. Ingenting var bestämt och Lantmännen var minsann inte ”en stoppkloss i hamnen”, röt vd:n på Kalmar Lantmän, Claes Göran Nilsson.

Ölandsbladet var kanske ute i för god tid, men Lantmännen kommer att flytta innan detta år är till ända och därmed öppna hamnområdet för exploatörer. Och kommunchefen, Staffan Larsson, är inte odelat missnöjd med tidningens artikel i sammanhanget.

– Man kan väl säga att det satte fart på saker och ting.

KOL OCH PESTICIDER

Eventuella exploatörer i byggbranschen – det finns ett antal som visat starkt intresse för hamnområdet – kan dock inte sätta spaden i jorden omedelbart efter att Lantmännen packat ihop sitt plåtskjul. Området har tidigare fungerat som ett mindre industriområde med järnvägsverksamhet, kol- och oljelager, samt föregångaren till Lantmännen (Bruun) med upplag för lantbrukets alla behov, däribland pesticider.

Farhågorna har alltså varit att hamnområdet i Mörbylånga, likt det i Färjestaden, varit starkt förorenat av diverse efterlämnade arkeologiska artefakter av mindre trevligt slag. Ett företag, specialiserat på just sådana här problem och mätningar – WSP Sveriga AB – har företagit undersökningar i området. Tio borrhål, varav fyra under Lantmännens lokaler har utförts. Man har även tagit betongprover från golvet i befintlig lagerlokal.

INGA STORA PROBLEM

Och resultatet? Visserligen finns det arsenikhalter i två borrprov samt även spår av cancerogena så kallade polyaromatiska kolväten (PAH) och kreosot som överstiger Naturvårdsverkets riktlinjer för förorenad mark avseende känslig markanvändning‚ det vill säga bland annat bostadsbyggande. Men halterna är ingalunda alarmerande höga och några spår av pesticider har överhuvudtaget inte återfunnits.

– Nej, det här blir inte så problematiskt att komma till rätta med, säger miljö- och byggchef, Mats Lindahl, spontant vid en första genomläsning av analysresultaten.

– Halterna av de påträffade föroreningarna är relativt låga och det går ganska enkelt att ”bygga bort”. Det är inte alls som läget var i Färjestadens hamn. Där var problemen betydligt värre.

ÄGARENS HUVUDVÄRK

Även om nu halterna av diverse otrevligheter är låga, och enligt uppgift lätta att få bukt med, måste förstås en sanering ske. Och en sanering kostar pengar. Den relevanta frågan i sammanhanget blir förstås: Vem betalar? Det finns lite olika modeller på hur sådana saker brukar lösas. Det enklaste svaret blir annars: den som skitat ner. I Färjestaden var det exempelvis inga problem med den saken. Nedsmutsarna, bland annat ett oljebolag, tog sitt ansvar och betalde saneringen av markerna. Men när föroreningarna är av väldigt gammalt datum blir saker och ting något annorlunda.

– Miljöbalken medger bara att man går tillbaka till 1969. SJ kan alltså inte ställas till svars för lämningar av ett gammalt kollager. Det vanliga är att exploatören ser till att det blir sanerat. Men de kan å sin sida gå på de som förorsakat nedsmutsningen. Generellt är det annars fastighetsägaren som får stå för sådana kostnader, förklarar Mats Lindahl.

I det aktuella fallet är det kommunen som är fastighetsägare. Men vid eventuellt bostadsbyggande blir det förstås tal om försäljning av fastigheten och då borde kommunen bli skadeslös för just saneringen. Det blir den nye fastighetsägarens huvudvärk.