LVU-strid med Nybro kommun

MÖRBYLÅNGA

Mörbylånga kommun har drivit ett ärende som rör kostnader för vård enligt LVU (lagen om vård av unga) vidare till kammarrätten. På motståndarsidan står Nybro kommun, som också försöker skaka av sig oönskade pålagor, i detta fall 2,2 miljoner årligen...

Sveriges kommuners olika socialförvaltningar har nästan utan undantag alltid problem med att hålla sig inom sina tilldelade budgetramar. Socialförvaltningen i Mörbylånga kommun, med en tilldelad budget på cirka 200 miljoner kommer exempelvis att visa upp ett bokslut med minus på cirka åtta miljoner för år 2007. Chansen, alternativt risken, för ett liknande eller värre resultat för innevarande år är inte obefintlig för att uttrycka det mildast möjliga ordalag.

Nu beror inte detta på att just socialförvaltningen inte kan sköta sina finanser på ett adekvat sätt. Bland de fenomen som drabbar socialen mycket tyngre och hårdare än andra förvaltningar är statliga pålagor och lagar. Tekniska kan exempelvis skjuta på en VA-utbyggnad tills de har erforderliga medel. Socialförvaltningen kan inte vänta ens en timme med ett akut LVU-fall (lagen om vård av unga) eller liknande. Men just för att socialen kan drabbas av oväntade miljonsmällar, har landets olika kommuner utvecklat ett för en lekman ganska cyniskt system med att försöka skyffla sina oförutsedda utgifter till alla andra utom sig själva.

BAKGRUNDEN

Mörbylånga kommun är för ögonblicket inblandat i ett sådant fall – det vill säga en kamp mellan två kommuner om att slippa kostnader för en vårdbehövande – som just nu ligger i kammarrätten för en slutgiltig(?) bedömning. Bakgrunden är i korthet följande: En ensamstående far med hemortsadress i Mörbylånga kommun har tidigare valt att placera sitt barn i en skola i Nybro kommun. Barnet har alltså undfått sin skolgång i Nybro kommun och även blivit placerat på ett så kallat HVB-hem via Nybro kommuns försorg. Nybro kommun har tidigare också stått för kostnaderna för HVB-hemmet. Men plötsligt har någon på Nybro socialförvaltning vaknat till liv och krävt att Mörbylånga kommun ska stå för vårdkostnaderna. En ansenlig summa på cirka 2,2 miljoner kronor om året.

Nybros argument är att det vårdbehövande barnet, eller rättare ungdomen, har sin hemortsadress i Mörbylånga. Följaktligen ska Mörbylånga stå för kostnaderna. Ett argument som även länsstyrelsen köpt. Samma synsätt har man dock inte i Mörbylånga där man givetvis betackar sig för den extra mångmiljonpålagan.

– Barnet har fått sin skolgång i Nybro och är van vid att vistas där. Dessutom har barnets vård startat i Nybro, påpekar socialchef Agneta Thomsson.

CYNISKT SPEL

Mörbylånga kommun har således drivit fallet vidare till kammarrätten. Och nu följer förstås en spännande väntan på domslutet. Den förväntade ”vinsten” för båda kommuner är att slippa belasta den egna budgeten med för ögonblicket nämnda 2,2 miljoner kronor.

Är inte det här ett ganska cyniskt spel?

– Jovisst är det det, medger Agneta Thomsson.

– Det är hemskt. Och inte alltför sällan blir det ett nedrans liv mellan kommuner som försöker undvika extra kostnader i sådana här ärenden. Men det är så det ser ut.

Agneta Thomsson påpekar dock med eftertryck att den vårdbehövande inte blir lidande i sammanhanget.

– Barnet får sin vård. Det är bara en fråga om vem som ska betala.

FLER ÄRENDEN

Fallet är alltså ännu inte avgjort. Men Mörbylånga kommun kan förvänta sig fler liknande ärenden där det kan bli ”ett nedrans liv”. Inför den sommartid som kommer dyker det alltid upp en eller annan vårdbehövande med sommarstuga. Det vill säga äldre personer som vill vistas i den öländska sommaren i sin egna stuga – och kräver hemtjänst. Kostnaden för detta borde, analogt med fallet ovan, belasta hemortskommunen. Men nu blir det plötsligt andra regler som gäller.

– Ja, i sådana ärende används begreppet vistelseort, förklarar IFO-chef Tommy Ohlsson.

Men försöka duger. Och fler än en gång har ”belastade” turistkommuner försökt att skicka räkningar till hemortskommunerna.

– Jodå, det förekommer titt som tätt. Det är ju en aktuell fråga i fritidskommuner som exempelvis på Öland eller Västkusten, säger Hans Ekman på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Helt glasklart är dock inre regelverket enligt Hans Ekman.

– Nej, därav alla trätor. Men det pågår en statlig utredning om hur man ska lösa detta problem.

Och till dess gäller alltså fortfarande spelet om kostnaderna. Kan man skyffla en räkning vidare – tja, självklart gör man det.